Senast det begav sig för Piteå var 1:a januari 1967, då fyra kommuner blev en. Två år senare slog Älvsbyns två kommuner ihop sig till en. Då kommunreformen var genomförd var antalet kommuner 282 stycken, cirka en tredjedel av tidigare.
Tjugo år tidigare, 1952, genomfördes också en kommunreform för att skapa kommuner med tillräcklig kraft att klara sina åtaganden. Riksdagen beslöt då att Sverige skulle bestå av 816 "storkommuner", också det cirka en tredjedel av vad antalet kommuner hade varit före reformen.
Nu är det dags igen. Drygt fyrtio år efter senaste reformen möter jag ofta diskussionen om behovet av en kommunsammanslagning.
I dag samlas politiker från hela länet i Luleå för att diskutera gemensamma framtidsfrågor. Hur ska vi klara det offentliga åtagandet mot våra medborgare samtidigt som befolkning hela tiden minskar? Hur ska vi klara omsorgen och vården av allt fler äldre? Hur ska vi kunna svara upp mot de allt högre kraven på de offentliga tjänsterna? Frågor som måste ställas men som inte har något givet svar.
Fler invånare? - visst ska vi sträva efter det, men är det realistiskt annat än med ökad invandring? Då måste vi också bejaka invandring och ta emot de nya svenskarna med öppna armar. I annat fall finns det säkert andra regioner, i samma situation som vår, som är mer framgångsrik i det arbetet.
Höjd kommunalskatt? - vilket vi med all sannolikhet kommer att tvingas göra för att svara upp mot medborgarnas krav på service, utbud och tjänster. Men det finns naturligtvis gränser för skattenivån.
Nedskärningar? - knappast en lyckosam strategi om vi ska kunna erbjuda ett attraktivt alternativ för kommande generationer då de ska välja boendeort.
Effektivisering och rationalisering? - ja, självklart och är också något som sker hela tiden. Men det är dags att tänka större än den egna kommungränsen då vi diskuterar dessa frågor. Det finns redan en pågående samverkan inom vissa områden mellan våra grannkommuner, men dessa måste bli fler, många fler. Vinster via samverkan skapar utrymme för att klara andra åtaganden inom till exempel äldreomsorgen, skolan, infrastrukturen med mera. Via samverkan kan vi också lättare rekrytera särskilda kompetenser inom vissa områden, där vi som enskilda kommuner är för små för att klara det.
En kommunsammanslagning skulle naturligtvis fokusera på samordningsvinster som är möjliga och relativt sett enkla att ta hem om det inte finns en kommungräns som utgör ett hinder. Det är dags att se möjligheterna och inte hindren, även om jag inte tror tiden ännu är mogen för en sammanslagning, men kanske inom tio år. Men först måste vi ta oss tid att diskutera när, var och hur? Vi behöver tid för att mentalt förereda oss på att kommungränsen i morgon inte ser ut som i dag.
Det finns många alternativ hur en ny kommungräns kan dras. inlandskommunerna för sig, kustkommuner för sig, eller älvdalskommuner för sig?
Vem vet, om tio år kanske vi alla i Piteå-Tidningens spridningsområde bor i Pite älvdals kommun.