Det är nu mindre än ett år kvar till riksdagsvalet. Övertaget för det rödgröna blocket är fortfarande mycket stort. Men visa av riksdagsvalet 2010 vet vi att ett stort försprång kan ätas upp obehagligt fort. Detta fick också det gröna partiet i Tyskland erfara i söndagens förbundsdagsval. De rekordnivåer på tjugosex procent som man hade i opinionsundersökningarna för ett år sedan resulterade i futtiga åtta procent på valdagen. Opinionssiffror är just opinionssiffror och ska tas för vad de är. Indikationer på var opinionen ligger i just det ögonblick undersökningen görs.
Men ändå finns det anledning att oroas över Socialdemokraternas opinionssiffror. Partiet fortsätter att harva på några procentenheter över trettiostrecket. Förvisso med ett betryggande försprång före Moderaterna som har en stadigt nedåtgående trend i undersökningarna. Den oro man känner tar sin utgångspunkt i den oförmåga som partiet verkar ha i att fånga upp de politiska strömningar som ifrågasätter grunden för den moderata politiken. Otydligheten gällande vinster i välfärden och avsaknaden av ideologisk skärpa i diskussionerna kring välfärden och människors trygghet är ytterst problematiska.
Det finns därför all anledning att se sig runt om och se vad som lyckas och misslyckas på olika håll. De tyska socialdemokraterna lyckades förvisso nå några procentenheter högre i söndagens val än man gjorde vid förra valet men resultatet måste ändå ses som ett misslyckande. Förbundskansler Angela Merkel och hennes parti CDU lyckades närmast totalt sätta agendan för det tyska valet. En agenda som byggde på att radera ut konfliktlinjerna i tysk politik och bygga en hel valkampanj på kanslerns personliga förtroendekapital. Särskilt hårt drabbades De Gröna av denna strategi. Genom Merkels kovändning i kärnkraftsfrågan raderades miljöfrågorna ut från den politiska dagordningen totalt, och när sedan partiet gick i samma fälla som de tyska socialdemokraterna och började spela på Merkels egen planhalva, skatterna och ekonomin, så misslyckades man totalt.
Angela Merkel ägnade sig mycket framgångsrikt åt vad som kommit att kallas asymmetrisk demobilisering. Med detta menas att man genom att radera ut konfliktlinjerna i politiken och lägga sig så nära motståndarna som möjligt ingjuta en känsla hos de väljarna på motståndarsidan att det inte riktigt spelar någon roll vem man röstar på och att det går lika bra att stanna hemma på valdagen. De egna mobiliserade hon genom att spela på sitt eget förtroendekapital.
Det finns redan tydliga tecken på att Moderaterna tillämpar samma strategi inför valet 2014. Såväl Anders Borg och Fredrik Reinfeldt framställs som ansvarstagande politiker som förmår höja sig över det politiska käbblet och som agerar utifrån alla svenskars bästa. Allt sedan 2005 har ju dessutom alliansen, läs Moderaterna, haft som strategi att låta som Socialdemokraterna på ytan. Allt för att minska konflikterna i svensk politik. Lyckas inte Socialdemokraterna ta sig ur denna råttfälla är risken stor att Socialdemokraterna kommer fortsätta harva i opinionen.
Socialdemokraterna på nationell nivå borde titta lite på opinionsframgångarna för partiet lokalt i Stockholm just nu. Här har partiet på ett tydligt sätt satt konfliktlinjerna i Stockholm, privata lösningar med de problem i sjukvården och äldreomsorgen som de medfört kontra alternativet i form av gemensam välfärd, i fokus för den politiska debatten. Detta tydliggör de politiska alternativen och hindrar Moderaterna från att ägna sig åt asymmetrisk demobilisering av de socialdemokratiska väljarna. Av exemplet Stockholm borde Carin Jämtin och Stefan Löfven dra slutsatsen att välfärdsfrågorna måste stå i fokus för debatten och på så sätt undvika att gå i samma fälla som de tyska partikollegorna. Konfliktlinjerna måste skärpas och inpräntas gång på gång. Det är enda sättet att komma åt Reinfeldt och Borg.