Än en gång har Reinfeldts moderater kastat ett köttben till folkpartisterna för att få dem nöjda. Genom att gå partiet till mötes i en av dess plakatfrågor hoppas man säkerligen att man gör de folkpartistiska väljarna nöjda och tillfredsställda så att man inte behöver gå djupare och hantera skolans verkliga utmaningar. Om skolk skrivs in i betyget är egentligen en ickefråga som inte borde ha tillåtits dominera skoldebatten på det sätt som nu skett.
Den svenska skolan förtjänar att debatteras på ett ytterst seriöst sätt. I skolan läggs en stor del av grunden för landets långsiktiga utveckling. Folkpartiets och Jan björklunds fokusering på den svenska skolan skulle därför kunnat vara en stor tillgång för det svenska skolsystemet, om man bara förmått orka fokusera på de grundläggande problemen i stället för att ägna energi åt mer eller mindre meningslösa plakatfrågor som i det långa loppet varken gör från eller till för resultaten i svensk skola.
Viktigare är frågeställningar kring hur elevernas resultat ska kunna förbättras, vilken betydelse resursfördelningen har för resultaten hos eleverna och hur man ska kunna göra läraryrket så attraktivt att man förmår locka de studenter som har bäst förutsättningar att bli framgångsrika lärare att välja läraryrket. Hade skoldebatten i högre grad fokuserat på dessa frågor hade förutsättningarna att fatta de beslut som leder till en positiv utveckling i svensk skola varit mycket bättre.
Ska vi lyckas med ambitionen att förbättra de svenska elevernas resultat finns det ett par saker som är mer centrala än andra. Det första är att återigen sätta betydelsen av en kvalitativt hög utbildning i centrum. För att gemene man ute på gatan ska uppleva att utbildningen är så central som ledande politiker ger uttryck för genom läpparnas bekännelser. Här krävs det handling i stället för ord. Medelsvensson bedömer politikernas prioriteringar utifrån vad som sker mer än utifrån vad som sägs. Drar man ner på anslagen till skolan, ökar klasstorlekarna, skjuter upp nödvändiga renoveringar av skolor och skolgårdar, lägger ner eller höjer avgifterna inom musikskolan eller fortsätter att anställa obehöriga lärare så kommer utbildningens status att fortsätta falla.
Ska man nå högre elevresultat måste resursfördelningssystemen förfinas. Fördelningen av resurser inom kommunerna kan inte fortsätta vara lika grovhuggen som den är idag. Ska varje elev ges möjlighet att nå bästa möjliga resultat utifrån sina egna förutsättningar måste resursfördelningen ta hänsyn till hur befolkningens sammansättning ser ut, så såväl klass, kön som etnicitet påverkar elevernas möjligheter att lyckas i skolan. Det är enkelt att inse att ett barn vars båda föräldrar har akademisk utbildning har bättre förutsättningar, och kräver mindre resurser för att ha möjlighet att lyckas, än vad en elev vars föräldrar kanske har en mycket kort skolgång bakom sig och inte behärskar det svenska språket särskilt bra. Sådant måste en effektiv resursfördelning ta hänsyn till.
Slutligen gäller det att se till att vi har kompetenta och utbildade lärare som aktivt valt att söka sig till läraryrket. Villkoren för de svenska lärarna måste därför förbättras. Det kan handla om höjd lön men i lika hög grad handlar det om att läraren känner att läraryrket är ett framtidsjobb. Det handlar bland annat om förutsättningarna i yrket. Får man tillgång till den senaste tekniken? Ges man möjlighet att hänga med i vad som händer på den pedagogiska forskningsfronten? Anser arbetsgivare att utvecklingen i det egna yrket är en framtidsinvestering som man ska satsa på? Detta är bara några faktorer som avgör om dagens och morgondagens studenter väljer att söka sig till yrket.
Detta är bara några av de frågor kopplade till situationen i svensk skola som skulle vara långt mer intressanta att diskutera än eventuella anteckningar om skolk i betyget. Nu är det dags att släppa plakatfrågorna och ta skolans problem på allvar.