Sverige var en gång i tiden världens mest jämställda land. De lagrarna vilar de svenska makthavarna av i dag sig på, och verkar tycka att allt är frid och fröjd på detta område. Men så är inte fallet. Man kan inte precis säga att Sverige blir ett mer jämställt samhälle för var dag som går. Så försvinnande små är förbättringarna vi ser i dag. Det är inte underligt. När man tappar fokus på en fråga så blir det i bästa fall status quo som råder. Det är bara att titta på "A non-smoking generation" och "Hela Sverige ska leva". Rörelser som satte avtryck och gjorde skillnad. Men vars fortsatta framgångar uteblev när man förnöjsamt slog sig till ro och tyckte man lyckats så bra. Man vårdade helt enkelt inte de landvinningar man gjort.
Det är på precis samma sätt med jämställdheten. När vi slår oss till ro och tycker att allt går åt rätt håll och slutar att kämpa så tappar utvecklingen fart. En ny rapport från Försäkringskassan belyser detta på ett lysande sätt. När man från politiskt håll beslutade att reservera en av månaderna i föräldraförsäkringen för papporna så minskade andelen pappor som inte tog ut någon föräldraledighet alls från dryga femtio procent till omkring tjugo procent. När den andra "pappamånaden" infördes så syntes det också i statistiken att denna reform gjorde skillnad. Antalet dagar som män genomsnittligen tog ut steg från sjuttiosju dagar till åttionio dagar.
När sedan socialdemokratin övergav "pappamånadsstrategin" under den sista delen av sin regeringsperiod, det vill säga under åren 2002-2006, så avstannade utvecklingen. I dag är det fortfarande så att sjuttiosju procent av de dagar som tas ut med föräldrapenning går till modern och tjugotre procent till fadern. Än värre är att det fortfarande är arton procent av männen som inte tar ut en enda dag med föräldrapenning.
Det är lätt att inse att något måste göras för att förbättra situationen. Den strategi med jämställdhetsbonusar som regeringen använt sig av ger uppenbarligen ingen effekt. De signaler som nu kommer på olika sätt från de olika regeringspartierna ger inte heller särskilt stor anledning till tillförsikt. Det folkpartistiska landsmötet gav ju sin egen partistyrelse på tafsen just i fråga om fler pappamånader i föräldraförsäkringen. Så inte ens regeringens vanligtvis mest progressiva parti i jämställdhetsfrågor är att räkna med numera. Och att liberala Annie Lööf skulle slåss för ytterligare regleringar i jämställdhetens namn är nog väl mycket att hoppas på. Det ligger liksom inte för henne.
Men det stannar inte vid ointresse och ovilja från regeringens sida. Nättidningen Feministiskt Perspektiv kunde häromveckan avslöja att regeringen tagit bort Försäkringskassans mål om att fler pappor ska stanna hemma med barnen. I stället har man formulerat uppdraget till Försäkringskassan som att kassan ska ge information så att välinformerade föräldrar kan välja hur man vill fördela föräldraförsäkringen sinsemellan. Som om det är grunden till problemet.
Nej, det som behövs är en spark i baken i form av fler pappamånader. Erfarenheterna visar att detta varit ett verkningsfullt instrument i jämställdhetsarbetet. Men det struntar man i.
Man kan verkligen fråga sig om den sänkning av ambitionsnivån i jämställdhetsarbetet som regeringens förändrade uppdrag till Försäkringskassan skvallrar om också är ett uttryck för att man egentligen inte ser det ojämställda uttaget inom föräldraförsäkringen som ett problem. Kanske det rent utav är så att Kristdemokraterna för en gångs skull fått genomslag för sin politik och att de andra tre partierna anpassat sig utifrån Kristdemokraternas föråldrade syn på familjen i detta fall.