De socialdemokratiskt styrda kommunerna i älvdalen, med Piteå i spetsen, har sedan länge varit kända för att bedriva en äldreomsorg med mycket hög kvalitet. Tyvärr har minskande resurser satt sina spår även inom detta område. Nedskärningar har följt på varandra och pressen på den personal som finns kvar inom äldreomsorgen är mycket hög. Man skulle kunna likna personalen vid en till synes redan urvriden disktrasa som vrids ur ännu en gång och ännu en gång för att om möjligt kunna pressa ur lite vatten till. Men nu är trasan så urvriden den kan bli. Den är knastertorr och på god väg att fullständigt nötas upp av de ständigt återkommande urvridningarna.
Piteå är på inget sätt något undantag. Även här har nedskärningarna inom äldreomsorgen satt sina spår. Detta har de socialdemokratiska kvinnoklubbarna i Piteå sattfingret på genom den motion kring äldreomsorgen som de tagit fram, och som de fått hela det socialdemokratiska partiet i Piteå att ställa sig bakom. Utgångspunkten för den motion som de tagit fram är att alla äldre ska få ett fullgott och värdigt liv såväl fysiskt som psykiskt oberoende av om man är frisk, har en diagnos av något slag eller är multisjuk. Inte heller ska rätten till ett fullgott och värdigt liv påverkas av plånbokens storlek. Att få åldras på ett värdigt sätt ska vara en rättighet för alla.
I motionen konstaterar man att äldreomsorgen präglas av den övergripande paradox som utgörs av ökande behov och krympande resurser. Antalet äldre ökar medan budgeten för äldreomsorgen har krympt. Parallellt med detta så har också vårdtyngden ökat eftersom de som flyttar in på boendena är sjukare och kräver större vårdinsatser. Detta innebär i sin tur att den vård som bedrivs på boendena är avsevärt mycket mer kvalificerad idag än vad den var förr.
Dagens äldre, och även morgondagens, är också vana att ställa krav på verksamheten inom äldreomsorgen än vad tidigare generationer var fostrade till. Dessa kvalitetskrav är berättigade men innebär i sin tur en press på de som ska genomföra verksamheten. Detta måste man vara medveten om.
Den situation som idag råder medför att alltför många ur personalen känner sig otillräckliga och att de inte får en chans att bedriva den vård och omvårdnad som de äldre har rätt att kräva för att de ska må bra och känna välbefinnande. Detta gör att allt fler överväger att lämna yrket, eller redan valt att lämna det. Med tanke på de rekryteringsbehov som kommer att uppstå när de stora pensionsavgångarna träder in så har vi inte råd att sänka vårdyrkenas status. Det krävs att det jobb som utförs inom äldreomsorgen uppvärderas och såväl lön som status höjs. Detta pekar S-kvinnorna i Piteå särskilt på, och man kan inte annat än att hålla med.
Men det räcker inte med detta. Ska personalen ha förutsättningar för att kunna ge en vård och en omvårdnad som gör att de äldre och deras närstående är nöjda med krävs att resurser tillförs så att resurstilldelningen står i samklang med de behov som demografi och vårdbehov orsakar, och så att verksamheten också kan tillföras alla de kompetenser som behövs för att vården ska bli optimal, exempelvis i form av specialister på demenser och specialister på kost och nutrition. Man kan inte heller dra ner på platser i särskilda boenden och tro på att hemmet ska bli den främsta vårdarenan. Här måste man också tänka på de närståendes situation. Det är ingen drömsituation att som frisk partner tvingas leva mitt uppe i en vårdmiljö, bara för att ens partner inte får en önskad plats på ett boende.
Ska Piteå, och de andra älvdalskommunerna, kunna leva upp till de socialdemokratiska idealen kring äldres rättigheter så kan vi inte fortsätta med att på nytt försöka vrida ur det sista ur disktrasan. Nej, de resurser som krävs för att kunna ge en god äldrevård måste plockas fram, även om det för att krävs att något av de redan införda jobbskatteavdragen måste tas bort. Viljan att betala högre skatt är stor om pengarna går till vården, skolan eller omsorgen. Det visar forskning. Det krävs bara att vi vågar stå upp för våra ideal. Och det är dags för det nu.