Marocko ockuperar sedan mer än trettiofem år landet Västsahara. Det marockanska förtrycket mot och marginaliseringen av Västsahara är både brutalt, blodigt och systematiskt. Detta trots att den västsahariska motståndsrörelsen Polisario sedan lång tid lagt ned sina vapen och kämpar med demokratiska medel. En av orsakerna till ockupationen står att finna i landets naturtillgångar varav de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust är en. Dessa naturresurser utnyttjas av Marocko utan att vare sig arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. Detta är fullständigt oacceptabelt.
I samband med de oppositionellas demonstrationer i Tunisien och Egypten har såväl EU som Sverige uttalat sitt stöd för de demokratiska krafternas kamp mot förtrycket. Nu är det dags att höja rösten på samma sätt mot den Marockanska statens förtryck av västsaharierna. Sveriges regering måste därför stå upp för folkrätten i konkret handling och i EU:s ministerråd rösta nej till en förlängning av det fiskeavtal med Marocko som nu förhandlas fram. Avtalet kränker västsahariernas rätt till självständighet och suveränitet över fisket, och ger indirekt ytterligare legitimitet till den marockanska ockupationen av Västsahara.
EU:s hållning i frågan har hittills varit att en förlängning av fiskeavtalet med Marocko som även omfattar ockuperade vatten kan vara aktuellt förutsatt att Marocko kan bevisa att de intäkter och fördelar som avtalet ger kommer västsaharierna till del. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) har tidigare uppmanat EU:s fiskekommissionär Maria Damanaki att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket. Under det år som gått sedan dess har kommissionär Damanaki endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Den 14 december lämnade Marocko in ett svar till EU-kommissionen, ett svar som ännu inte offentliggjorts av EU. Bevis för att västsaharierna i verkligheten får del av de intäkter som Marocko kan tillgodogöra sig via fiskeavtalet saknas alltså.
De initiativ som landsbygdsminister Eskil Erlandsson hittills tagit i frågan är bra men det räcker uppenbarligen inte. Sverige måste skärpa tonen ytterligare och helt enkelt säga nej till det fiskeavtal som nu förhandlas fram. Regeringen, med Erlandsson i spetsen, måste även snarast med skärpa kritisera det initiativ som kom förra veckan från kommissionen där man förordar en så kallad teknisk förlängning av nuvarande
fiskeavtal.
Sverige och EU måste också vara tuffare gentemot Marocko för att se till att FN:s beslut om att västsaharierna själva ska besluta om sin framtid genomförs. Här spelar ekonomiska påtryckningsmedel en central funktion. Sverige kan genom ett kraftfullt agerande gentemot Marocko i denna fråga visa ledarskap när det gäller att stå upp för folkrätten och slå vakt om västsahariernas rätt att bestämma över sitt eget fiskevatten. Det finns bara ett sätt att göra det. Det är att säga nej till Marocko så länge som ockupationen av Västsahara fortsätter.