När Stefan Löfven förstamajtalade i Malmö ifjol släppte han nyheten att Socialdemokraterna tillsatt en forskningskommission, bestående av erkända nationalekonomer, som skulle bistå partiet med ett underlag för hur Socialdemokraternas löfte om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 ska kunna uppfyllas. I onsdags presenterade forskningskommissionen sin slutrapport.
Forskningskommissionens förslag är mycket intressanta och handlar i grunden om en ekonomiskt rationell politik. Rapporten riktar en hel del kritik mot Anders Borgs och Fredrik Reinfeldts politik. Det är i och för sig inte särskilt oväntat eller särskilt revolutionerande. Det som däremot överraskar är att kommissionen landar i slutsatser som delvis ligger till vänster om den politik som Socialdemokraterna för idag. Det var knappast vad den socialdemokratiska partiledningen väntat sig när man beställde rapporten.
De förslag som forskningskommissionen presenterar är väl värda att lyssna på, och borde fungera som en katalysator för den interna ekonomiska debatten inom socialdemokratin. Att partiet, i den politiska trianguleringens namn, kommit att lägga sig allt närmare Moderaterna i den ekonomiska politiken är således långt ifrån rationellt. Förhoppningsvis kan nationalekonomernas forskningsrapport ge Socialdemokraterna råg i ryggen nog att formulera en kraftfull ekonomisk politik som bygger på tydliga socialdemokratiska värderingar.
Forskningskommissionens viktigaste slutsatser kring hur arbetsmarknaden ska kunna fungera bättre handlar i huvudsak om att politiken i högre grad måste inriktas på att rusta arbetskraften och öka företagens incitament att anställa. Kommissionen pekar på att särskilda åtgärder måste utformas för att människor utan gymnasieexamen, ungdomar och utrikes födda ska kunna få förutsättningar för att klara inträdet på arbetsmarknaden.
Perspektivet i politiken måste flyttas från att anpassa arbetsmarknaden till utsatta grupper till att stärka dessa utsatta grupper så att de klarar sig på arbetsmarknaden. Detta innebär en tydlig återgång till traditionell socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, och ett erkännande av de strukturella problem som finns på arbetsmarknaden. Vi måste vända alliansens individualiserade syn på arbetslösheten ryggen.
Det är också viktigt att skapa starkare incitament för arbetsgivare att erbjuda fasta anställningar eftersom tidsbegränsade anställningar innebär hög risk för arbetslöshet. För att öka arbetsgivarnas vilja att erbjuda fasta anställningar bör differentierade arbetsgivaravgifter övervägas.
En annan slutsats är att Sverige behöver bättre utbildad arbetskraft så att fler kan ta de högproduktiva jobb som finns och som Sverige så väl behöver fler av. Det är inte på låga löner och lågproduktiva jobb som Sverige ska bygga sitt näringsliv om vi ska stå starka i konkurrensen.
I rapporten konstateras vidare hur viktigt det är att finans- och penningpolitiken används kraftfullt för att hålla tillbaka arbetslösheten i lågkonjunkturer. Medlemmarna i kommissionen föreslår därför ett tydligare ramverk för finanspolitiska stimulansåtgärder med god tidsanpassning och att det bör finnas en rad ”spadfärdiga” offentliga infrastruktur- och bostadsprojekt som snabbt kan sjösättas i situationer när ekonomin behöver stimuleras.
Forskningskommissionens förslag borde bli en riktig vitamininjektion i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Socialdemokratin har inte råd att lägga denna rapport på hyllan, utan partiet har ansvaret gentemot hela det svenska folket att genomföra kommissionens förslag så att massarbetslösheten kan krossas.