Jag såg Sverigedemokraternas senaste propagandafilm – där Jimmie Åkesson talar om vår tid som den värsta samhällskris Sverige genomlevt i modern tid – och jag slogs av hur skickligt de fångar rädslan och oron som sprids i vårt samhälle.
De spelar på tidsandan. Denna handlar om människors känsla av att det var bättre förr. Och filmen är Sverigedemokraternas bidrag till tävlingen om vem som bäst gestaltar folks längtan tillbaka till Fylke, ett idylliserat 1900-tal, då politikerna hade pondus och folket framtidstro.
Ett exempel på detta är Jan Guillous senaste krönika i Aftonbladet. Han ironiserar över alla sossar som sålt sig till kapitalet och blivit konsulter till Wallenberg. Det skulle aldrig Erlander lånat sig till, skriver Guillou.
Nej, Erlander skulle aldrig ha blivit PR-konsult. Han behövde inte utan kunde tjäna sitt land på bästa sätt ändå.
Under Erlanders tid som statsminister umgicks han flitigt med Wallenbergarna och andra kapitalister. Det är ett sätt att agera som ingår i den svenska modellen.
Wallenbergarna kunde kliva in till Erlanders arbetsrum oanmälda, dyka upp i regnrock och paraply direkt från gatan för att hastigt överlägga i någon angelägen fråga.
Och på Erlanders middagar på Harpsund sammanförde han exempelvis Wallenbergs med Sovjetiska ambassadören för att diskutera affärsmöjligheter.
Det gick så långt att under tidigt sextiotal började de borgerliga tala kritiskt om ”Harpsundsdemokrati” och fruktade att riksdagen blev ett slags bihang till regeringen och näringslivet.
Och i slutet av sextiotalet sjöng vänstern om att staten och kapitalet satt i samma båt.
Så visst, Erlander skulle inte ha blivit konsult efter sin statsministertid. Han gjorde det jobbet som statsminister.
Staten är nämligen en organisation som har uppdraget att organisera samhällets olika intressegrupper på bästa sätt. Eller i Marx ord, staten är blott ett utskott som förvaltar bourgeoisiens affärer. Staten organiserar folkets samtycke till hur makten utformas.
Utan den insikten blir det lätt att förfalla till en moralisk kritik av hur samhället ser ut. Att det är ledarnas dygder som inflammerats, deras samvetet har satts på undantag, girigheten tagit överhanden. Så skulle aldrig farfar ha gjort!
Det hela kokar ner till att överheten troligtvis inte ammats av sina mammor – eller slarvat med morgonbönen – och därför blivit omoraliska.
Vi behöver någon som rensar upp i det penningsnikna träsket.
Kanske dyker det upp en svensk Trump som vänder upp och ned på den frossande överheten och återupprättar folkhemmet. Dags att göra Sverige stort igen!
Vi andra får försöka hålla huvudet kallt och argumentera med nostalgikerna, utan att missa poängen. Nämligen att missnöjet till en del är berättigat. Men att politik inte kan utformas utifrån utopiska drömmar utan utgå från verkligheten sådan dem är.