I onsdags kom Statistiska centralbyråns Statistik över befolkningsutvecklingen i landet. I Pite älvdal finns det såväl ljuspunkter som mycket mörka moln. För ett par kommuner i länet finns det anledning att börja fundera över framtiden som egna kommuner.
I början på varje år kommer den slutgiltiga statistiken för befolkningsutvecklingen. Även om man på kommunnivå följt utvecklingen noga är det nervösa tider. De siffror som SCB släpper uppmärksammas alltid stort, och de kommuner som sticker ut får särskilt stor uppmärksamhet.
För Piteås del går befolkningsutvecklingen i alla fall åt rätt håll, även om man kunde önska att ökningen skulle vara större. Piteå har under 2013 ökat sin befolkning med 200 personer, varav inflyttningsnettot, det vill säga skillnaden mellan inflyttade och utflyttade, står för hela 192 personer.
Av de inflyttade kommer 172 personer från utlandet. Utan dessa skulle befolkningsökningen varit blygsamma 28 personer. Det hade inte varit mycket att hänga i julgranen.
För andra kommuner i älvdalen ser det sju resor värre ut. Arjeplog framstår som det stora sorgebarnet befolkningsmässigt. För första gången halkar kommunen under 3000 personer, vilket känns som en psykologiskt avgörande gräns. Man kan bara fundera på vilken nivå befolkningen skulle ha legat utan den inflyttningsbonus som kommunen tillämpade för några år sedan. Befolkningsminskningen i Arjeplog beror till största del på det underskott som kommunen uppvisar i flyttningsnettot. Endast 22 personer av befolkningsminskningen på 74 kan hänföras till fler döda än födda. Det är värt att notera att av de inflyttade till Arjeplog kommer 35 personer från utlandet. Utan dessa skulle befolkningsminskningen legat på 109 personer.
Även för Älvsbyn är det röda siffror i befolkningsstatistiken, även om befolkningsminskningen där är betydligt mer blygsam med 32 personer. Utan inflyttning från utlandet skulle det ha sett betydligt mer bekymmersamt ut med en minskning på 122 personer. Arvidsjaur uppvisar ett litet blygsamt plus på fyra personer. Men ett plus är alltid ett plus som man ska glädjas åt.
Andra kommuner i länet som måste oroas över befolkningsutvecklingen är Överkalix och Övertorneå som båda minskar med drygt sextio personer vardera. Speciellt Överkalix med sina 3 436 personer i befolkning bör göra Arjeplog sällskap i funderingarna kring framtiden som egen kommun. Någonstans går smärtgränsen för när det slutar vara försvarbart att kämpa för den egna självständigheten som kommun.
På andra sidan länsgränsen är befolkningssituationen i Dorotea, Åsele och Sorsele i klass med den i Arjeplog även om man faktiskt hunnit halka lite längre ner i träsket. Även Malå har stora problem. För Bjurholm som är den i särhet minsta kommunen i Norrbotten och Västerbotten är situationen delvis annan då man har en kommunstruktur som bygger på att man i mångt och mycket åker snålskjuts på Umeå kommun.
De grundläggande problem som gör att människor flyttar från små kommuner i inlandet till större kommuner vid kusten, och från Norrland till storstadsregionerna är svåra att påverka. Detta gör att vi, hur svårt det ändå kommer att kännas, på allvar måste börja tala om sammanslagningar av kommuner. Den processen behöver nämligen få ta sin tid, och då kan man inte vänta till dess att kommunerna verkligen står vid ruinens brant. Med tanke på hur befolkningens sammansättning ser ut i de mest utsatta kommunerna så kommer påfrestningarna svårigheterna att kunna uppfylla det moderna välfärdsuppdraget bli oerhört stora och till slut övermäktiga.
Det är de facto så att frågan egentligen inte handlar om vi ska ha kommunsammanslagningar eller inte. Frågan är snarare, hur drastiska sammanslagningarna kommer att bli och hur snart de måste genomföras. Ansvarstagande politiker kan inte stoppa huvudet i sanden utan måste på allvar lyfta frågan i dialog med medborgarna. Medborgarna förtjänar att få veta hur allvarligt läget är så att man själva kan göra en väl grundad bedömning av hur man vill att framtiden ska gestalta sig.