Dags att förstärka meddelarskyddet
ÖPPENHET I dag finns meddelarfriheten och meddelarskyddet inskrivet för anställda hos offentliga arbetsgivare vilket innebär att de anställda har rätt att i media avslöja missförhållanden på arbetsplatsen. I dag finns inte den möjligheten hos privata arbetsgivare vars verksamhet finansieras av offentliga medel.
I dag omfattas inte privatanställda som jobbar i offentligt finansierad verksamhet av meddelarfriheten och meddelarskyddet i grundlagen. De har ingen rätt att avslöja missförhållanden i den offentligt finansierade verksamheten på grund av att den bedrivs i privat regi.
Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utvecklingen i dagens samhälle har dock hunnit springa förbi lagstiftningen kring meddelarfriheten och meddelarskyddet. I dag blir det allt vanligare att privata utövare bedriver offentligt finansierad verksamhet. I sådana verksamheter har personalen varken meddelarfrihet eller meddelarskydd. Detta gör att medborgarnas möjligheter till insyn i dessa verksamheter är begränsad. Missförhållanden inom verksamheterna riskerar att aldrig bli uppmärksammade, och risken finns att dessa missförhållanden ej heller åtgärdas
Öppenhet och insyn borde vara ett grundläggande kriterium för all offentligt finansierad verksamhet oavsett om den utförs i offentlig regi eller på entreprenad. Därför måste grundlagen ändras så att meddelarfriheten och meddelarskyddet även omfattar anställda i privat verksamhet som bedrivs med offentliga medel. Men detta tar tid. Och det finns inte tid att vänta. I avvaktan på att en grundlagsändring kan träda i kraft måste andra lösningar hittas. En möjlig väg att gå är att skriva in detta som ett krav vid avtalsskrivningar med privata utförare av offentligt finansierad verksamhet. Detta på samma sätt som man borde skriva in krav på kollektivavtal i sådana avtal.
Redan i dag finns det exempel på privata utförare som gått med på att skriva in meddelarfriheten och meddelarskyddet i avtalet mellan den offentliga finansiären och den privata utföraren. Men det finns också de motsatta exemplen där den privata utföraren vägrat att acceptera detta. Ur ett demokratiskt medborgarperspektiv är det inte svårt att argumentera för att privata utförare som vägrar att acceptera meddelarfrihet och meddelarskydd för sina anställda ska utestängas från möjligheterna att bedriva offentligt finansierad verksamhet.
Hos många privata arbetsgivare finns en rädsla att meddelarskyddet och meddelarfriheten innebär att de anställda springer till pressen direkt om man är missnöjd. Men så är det inte. De flesta anställda inom offentlig sektor tar i stället upp missförhållanden med sina chefer och får på så sätt dessa brister åtgärdade. Men man vet ändå att om inte missförhållandena åtgärdas så har man ändå rätten att gå till media utan att arbetsgivaren har rätt att efterforska vem som lämnat uppgifterna till media. Det finns ingen anledning att tro att privatanställda skulle göra annorlunda.
Nu när en allt större andel av den offentligt finansierade verksamheten utförs i privat regi måste politikerna ta sitt ansvar och se till att meddelarfriheten och meddelarskyddet vidgas till att omfatta privatanställda i verksamheter som bedrivs med offentliga medel. Kommunal har alltför länge stått ensamma i kampen för denna rätt. Nu måste våra socialdemokratiska politiker agera och föra frågan till sin. Att öppenhet ska råda inom offentligt verksamhet är en självklarhet, oavsett om den utförs i offentlig regi eller i privat regi.