Dagen efter Internationella kvinnodagen. Finns ett bättre tillfälle att skriva om den fattiga arbetarklassen än just nu? Den fattiga arbetarklassen som utgörs av framför allt kvinnor i serviceyrken. Rebecka Bohlin, tidigare bland annat chefredaktör för tidningen Arbetaren har skrivit boken De osynliga, Om Europas fattiga arbetarklass.
Jag började läsa och kände mig omedelbart tvungen att ta reda på hur städarna på mitt kontor har det. Det visar sig att vi anlitar en schysst firma, med avtalsenlig lön och arbetsvillkor.
Rebecka Bohlin beskriver det proletariat som många helst inte vill veta något om. De som utför rut-tjänster, de som har tre städjobb, de som är hembiträden från vilka det ofta avkrävs även sexuella tjänster. Alldeles för ofta framställs denna grupp av underbetalda och ofta papperslösa, rättslösa människor som så tacksamma över regeringens "reformer" på arbetsmarknaden.
Ett resultat av globalisering och migration i kombination med privatisering är att det är svårt att överblicka konsekvenserna. Arbetsmarknaden ter sig mer komplex än tidigare. Men det är ingen ursäkt för bekvämligheten som breder ut sig bland dem som har möjlighet att köpa tjänster.
De osynliga är en jobbig bok, på precis det vis som gör bekvämligheten obekväm. Läs den innan du utgår ifrån att nästa städare du möter är en glad entreprenör.
På senare tid har det talats mycket om hat, mot feminister bland andra. Författaren och debattören Maria Svelands artikel i Dagens Nyheter 8 februari med rubriken Hatet som gör mig politiskt deprimerad utlöste kraftiga reaktioner, både av medhåll men också av kritik.
Sveland ser den växande antifeminismen och rasismen som beståndsdelar i ett högerreaktionärt samhällsklimat av 1930-talssnitt. Hon är inte den enda som ser varningstecken, också författaren Magnus Linton beskriver liknande tendenser i hela Europa i De hatade. Många, många vittnar om både öppet och anonymt näthat.
Som feminist uppskattas man ofta. Lika ofta stöter man på motstånd. Frågan är om det har skruvats upp till ett hat, eller om hatet funnits där hela tiden? Under åren har jag själv fått smaka på det anonyma näthatet. Det är skrämmande men för egen del tycker jag det är lättare att hålla ifrån sig än verklighetens motstånd. Det har jag mött under i 20 år som aktivist, föreläsare och debattör om jämställdhet och genus i mediebruset.
Motståndet kan vara passivt och lågmält: föraktfulla blickar, avvisande kroppsspråk, störande viskningar. Det kan vara öppet och aggressivt: "Du verkar väldigt arg, har du problem att få tag i en man?" Anklagelser om att vara trist, osexig, manshatare och bitter. Det kan handla om nedsättande kommentarer om klädsel, frisyr - saker som handlar om min person snarare än om sakfrågan. Eller stenkastning mot mig under pågående föredrag, vilket hände för några år sedan i en skola på Östermalm.
Jag har med tiden lärt mig hantera det mesta. Fokuserat på dem som uppskattat det jag säger.
Men det där konstanta motståndet har nött på mig. Inte så att jag ändrat uppfattning, gör en annan samhällsanalys eller har tystnat. Men jag väljer mina forum med större omsorg. Jag vill inte försura mitt liv precis hela tiden.
Varför skriver då jag det här? Jag är inte mer drabbad än många andra och känner ingen självömkan. Men att stå för något har ett pris, vilket kvinnor historien igenom vittnar om.