Då var jag rädd, men inte nu längre

Piteå2014-08-02 00:28
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Året var 1998. Den här lördagen var solig och varm. Himlen var klarblå. Så var det i alla fall som jag minns det. Om det sedan stämmer vet jag inte riktigt. Minnesbilder förändras ju över tiden och förvrängs. Kanske är det så att jag genom året förändrat och förvrängt minnena. Men en sak minns jag verkligen. Och det var hur nervös jag var.

Jag var i Stockholm på min första Pride. Det var Euro-Pride i Stockholm det året. Jag hade fortfarande inte kommit ut som bög. Hur jag vågade mig på att ta kontakt med Homosossarna och erbjuda mig att hjälpa till i deras tält i parken vet jag inte. Jag kände inte någon i föreningen så det var ingen som drog mig med. Men jag åkte i alla fall ner till Stockholm och stod där i tältet under veckan.

Det var en både omvälvande och livsavgörande upplevelse för mig att finnas där i Pride-parken denna vecka. För första gången befann jag mig i en situation där jag inte kände mig utanför och konstig. På den tiden var det nämligen så att ytterst få heteromänniskor vågade sig in i Pride-parken. Inne på området var det ingen heteronorm som angav måttstocken. Folk du mötte utgick ifrån att du var homo eller bi och att detta var fullkomligt normalt. Under den veckan växte mitt komma ut-beslut fram. Jag kände att jag inte ville tillbaka till en situation där jag förnekade mig själv och inte stod för den jag är. Jag kände verkligen att om jag ska kunna bli hel som människa så måste jag få vara den jag är fullt ut.

Men när lördagen kom var nervositeten ändå ytterst stark. Att visa att jag var homo kändes mycket lättare när man stod i frizonen inne i Pride-parken, men när det nu blev dags för parad blev det en helt annan sak. Det var kanske ren tur för mig att jag i det läget inte tänkte längre än näsan räckte. För jag hade ingen som helst tanke på att det skulle kunna stå någon turistande Arjeplogare längs kortegevägen och titta på Pride-tåget. Hade den tjugofemöringen trillat ner så hade jag nog aldrig ställt mig i tåget och vandrat bort mot Skansen.

Just det här med vilken norm som är den dominerande blev oerhört påtagligt för Maria, en av mina bästa vänner, några år senare när hon besökte Pride. Efteråt har hon så många gånger återkommit till hur hon där i parken plötsligt slogs av hur det kan kännas att inte ingå i ”det normala”. Upplevelsen blev för henne den omvända mot den jag upplevde, och för oss båda handlade det om att känna tillhörighet eller inte. Om Moderaterna och alliansen inte redan lagt beslag på begreppen och gett dem en annan betydelse skulle jag ha sagt att det handlade om upplevelsen av utanförskap och innanförskap. Men framförallt handlar det i grunden om man känner sig respekterad eller inte.

Idag kan jag sörja jag att jag inte vågade komma ut ur garderoben tidigare. Känslav av att få vara stolt över hela sin person är fantastisk. Då var ajg rädd för hur omgivningen skulle reagera,. Den rädslanhar jag lämnat bakom mig. Nu är jag trygg i mig själv.

Fortfarande idag är det många som kommer till Pride i Stockholm och får uppleva samma känsla som jag gjorde då 1998. För även om det hänt väldigt mycket när det gäller hbt-personers situation i samhället så är det många som inte vågar visa öppet att de är homo, bi eller trans på sin hemort. Så även om många segrar har vunnits så pågår varje dag grundkampen för allas rätt att få vara den de är utan att hånas, förtryckas eller hotas. Utvecklingen på många håll visar att klockan mycket väl kan vridas tillbaka om inte kampen fortsätter. Så för varje ny generation måste framstegen försvaras och vinnas på nyttt. Det är därför det är så viktigt med alla pridefiranden runt om i vårt land. Och de som går i pridetågen gör det inte bara för sig själva. De gör det för dig och mig – och alla som kommer efter oss.

Krönika

Läs mer om