Mina tankar ockuperas av cupcakes, i en tid när occupy-rörelsens hemmabas i New York rensas. För dig som inte vet vad cupcake är: muffins i kopp-mått med glasyr på. Det är en amerikansk stor kaka med mycket socker som kan se ut som ett konstverk, men ger också ett svulstigt och svullet, ibland vulgärt, intryck.
Missförstå mig inte, jag är inte intresserad av att baka cupcakes, eller av att baka alls. Mitt intresse handlar om att se cupcake som fenomen eller metafor. Och ju mer jag har tänkt, desto mer träffande tycker jag den bilden är. Ta till exempel den rådande politiken. Alliansens arbetslinje är en retorisk glasyr men under ytan finns en sur deg av stabil och långvarig arbetslöshet. Socialstyrelsen rapporterade i veckan att när biståndsstatistik från samtliga kommuner jämförs visar det sig att många människor behöver ekonomiskt bistånd under lång tid. Man kan säga att det av alliansen hatade bidragsberoendet ökar. Glädjande nog ser det bättre ut i Piteå och Norrbotten än på många andra håll i landet.
"Valfriheten" i äldreomsorgen är en annan retorisk glasyr. Av verkligenheten framgår att äldreomsorgen i privat regi är en dödbakad kaka. En typ av "frihet" som smetar fast individen vid skampålen: skyll dig själv för ditt dåliga val. Äldreomsorg i offentlig regi kan vara skit den också, det ska man inte hymla med. Man ska inte heller hymla med att offentlig sektor tvingas att anpassa sig i effektiviseringsjakten. En lågskatteprofil går inte ihop med en hög välfärdsprofil, helt enkelt.
Cupcakes kan även ses som en miniatyr av konsumtionskulturen, vacker yta och säkert läcker, men resurskrävande och tar fort slut. Och är det stora, übersöta kakor vi behöver ur ett folkhälsoperspektiv?
Under min besatthet, som yttrar sig i att jag börjar diskutera cupcakes närhelst det är möjligt, har jag mött frågan: varför ska man alltid håna sådant som kvinnor är intresserade av? Cupcakes kopplas ihop med den påstådda hemmafrutrenden. Frågan är befogad - men utgår från att det är en självskriven lag att kvinna är lika med cupcakes. Men man kan allvarligt reflektera över varför det är så tacksamt att förlöjliga traditionella kvinnointressen. I själva verket kanske både cupcakes och "hemmafrutrenden" är ett försök att ge "mjuka" värden upprättelse. Samtidigt tycker jag det är en feministisk handling att använda symboler från en förment banal kvinnovärld för att skildra stora skeenden.
I mitt fall är det dock en man som introducerat cupcakes. Under hösten har jag då och då kollat på Gokväll lördag, där bagaren Roy Fares i program efter program överträffar sig själv i att baka cupcakes. Efter ett antal program förstod att det är något jag har missat. En trend helt enkelt. Säkert är den redan förbi men jag är ännu inte helt klar med ämnet.
Hela Gokväll lördag är för övrigt också som en cupcake. Kanske skulle det heta Gokväll cupcake? Programmet lägger sig fint i tidsandan. Något snille på SVT har en säker fingertoppskänsla för vad det "nya" folkhemmet vill ha. Lite smink och hår, lite inredning, lite jämställt med en kvinna som programledare, en man som friserar och en man som bakar. Och lite mångfald med namn som inte klingar Svensson. Några lågbudgettips eftersom man är krismedveten och förstår att en del tittare har det knapert, vid sidan av dem som har det välbärgat. Ingen skugga över programmets förgrundsfigurer, de gör sitt jobb utmärkt, exakt balanserat för att lämpa sig för borgerskapets diskreta charm.