Det är min arbetsgivare som lanserat den så uppmärksammade cp-dockan Gil (Jill). Det är jag stolt över, hon är en provokation i min smak. GIL står för Göteborgskooperativet för Independent Living och är ett assistansföretag där jag har en tjänst på 25 procent som personlig assistent. GIL har tidigare bland annat genomfört kampanjen Alla ska fram gentemot krogar och butiker i Göteborg.
Cp-dockan har väckt mycket uppmärksamhet - både positiv och negativ. Precis som det var tänkt. Hon sätter fokus på den oreflekterade "snällhet" som personer med funktionsnedsättningar ofta råkar ut för. Min högsta chef på GIL, Anders Westgerd, får till exempel höra att han är duktig för att han kan handla själv.
I längden blir det tröttsamt att omyndigförklaras. Ja, inte bara tröttsamt, det är förnedrande och respektlöst. Denna tycka-synd-om-handikappade-reaktion kan beskrivas som en diskriminerande struktur som genomsyrar samhället, i allt från bemötande till diskriminering i arbetslivet och bristande tillgänglighet.
En undersökning från Novus 2011 visade att chefer anser att funktionshinder är den svåraste diskrimineringsgrunden att arbeta med. Cheferna i undersökningen kände sig osäkra och okunniga om hur funktionsnedsatta ska hanteras. Man var rädd för att riskera att kränka någon, och därför lät man helt sonika bli att anställa människor med funktionsnedsättning - och på det viset bidrog man till den diskriminering som sker. Man var också rädd att funktionsnedsatta inte kan leverera.
Uppenbarligen utgick cheferna från att de själva alltid kommer att ha full funktionalitet. Dessutom utgår de från en föreställning om att funktionsnedsatta inte kan vara kompetenta och effektiva.
Bristande tillgänglighet i samhället är ett annat exempel. Samhället är planerat och byggt utifrån en tänkt individ som obehindrat tar sig fram överallt. Eftersom samhällsbygget utestänger många människor från delaktighet har kompensatoriska lagar och regler om exempelvis tillgänglighet och personlig assistans stiftats.
Men det räcker inte på långa vägar. I slutet av juni kom en undersökning från Handisam, Myndigheten för handikappolitisk samordning, att ingen domstol, polismyndighet, museum eller länsstyrelse i landet uppfyller Handisams krav på grundläggande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Arbetet för tillgänglighet går inte framåt, snarast bakåt Det är inget mindre än en skandal.
Funktionshinderrörelsen har länge krävt att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering enligt diskrimineringslagen. Marschen för tillgänglighet går varje år och under det sista året har Synskadades riksförbund med fler organisationer demonstrerat utanför regeringskansliet varje torsdag. 2010 föreslog också den gedigna utredningen Bortom fagert tal, gjord av Hans Ytterberg, just att diskrimineringslagen bör skärpas och innefatta bristande tillgänglighet. Sedan dess har jag regelbundet kollat med regeringens enhet för diskrimineringsfrågor vad som händer. Svaret har varit detsamma i två år: ärendet bereds. Via andra källor har jag fått veta att regeringen tycker att det blir för dyrt att göra samhället tillgängligt för alla. Den 14 juni hade riksdagen fått nog och beslutade att regeringen skyndsamt ska formulera ett lagförslag. Det är väl klart att det kostar, alla felbyggen är dyra, även samhällsbygget.
All vrede och frustration över negativ särbehandling ryms i cp-dockan. Nu är hon på semester, varhelst hon kommer hittar hon en ledsagare på sin stafett för att väcka debatt i hela landet.