Donald Trumps framgångar har framkallat en uppsjö av diagnoser om läget i den stora demokratin västerut.
En av de enklare förklaringarna är att Trump lyfts fram av medierna för att pigga upp ett ganska trist gäng av republikaner – som har alla möjligheter att förlora mot Hillery Clinton. Därför har en clown lyfts in för att göra showen bättre.
Och när de alla nu inser hans farlighet kommer de med samma logik att försöka plocka ner honom.
Nära detta ligger också hypotesen att eftersom alla seriösa bedömare ansåg att Trump var chanslös kom han också att få en chans. Alla räknade med att han skulle bli stoppad och ingen brydde sig om att försöka.
Förrän nu.
En alternativ förklaring är att det finns en permanent paranoid inställning i det amerikanska samhället – som upplever ett hot från fiender. Och ibland lyckas någon fånga upp denna trend och göra politik av den.
Det som förstärker detta är förstås att USA är en supermakt på dekis.
Dess ställning i världen är inte densamma som före Irak-kriget – och på hemmaplan har medelklassen blivit allt mer utarmad.
Den nya ekonomin, med globalisering och höga effektivitetskrav, slår hårt mot delar av USA som inte riktigt hängt med i anpassningen. Till detta kommer ett bristfälligt välfärdssystem, stora klyftor i samhället och ett politiskt system som är mer eller mindre korrupt och dominerat av särintressen.
Det missnöje som detta sprider slår nu igenom – och var även en del av Barack Obamas framgångar.
Alla dessa förklaringar har sitt värde och känns ändå betryggande eftersom de bygger på att Trump är en tillfällighet.
En alternativ förklaring är mer djupgående och indikerar att vi ska se Trump som en markör för en större samhällsomvandling.
Politiken är på väg att bli förvandlad till ett skådespel. Det blir mer form än innehåll. Sakfrågorna trängs undan av struntsaker. Det är mycket skrik för lite ull.
Någon har försökt illustrera detta med att politik i USA tenderar att likna amerikansk brottning, alltså den fejkade fåniga och märkliga form av underhållning som drar stora publikskaror i USA. Men som är fullständigt obegripligt alla som hellre tittar på riktig boxning – som är mer rejält regelstyrt och rejält. Förvisso korrumperat, men inte clowneri som i den amerkanska brottningen.
Och vem svarar bättre mot den gamla sentensen om att ”Politics is Show Business for ugly people” än Donald Trump?
För att förstå den nya politiska miljön kan vi jämföra med hur Mellofestivalen förvandlats, där själva melodierna får stå tillbaka för en freakshow, ett medialt spektakel där publiken dras in som medskapande.
Eller Almedalen, där partiledartalen trängts undan av en massa andra mycket intressantare aktiviteter.
Inte ens Vasaloppet är längre som förr, utan har blivit ett skådespel där tätklungan konkurrerar med ett virrvarr av kameror, intervjuer och spekulationer.
Således. Vi kan nog snart vänta oss en Donald Trump här också.