Att säga att ett parti befinner sig i kris börjar närmast kännas uttjatat. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna har alla tvingats in under krisbegreppet sedan riksdagsvalet. För Vänsterpartiet har krisen bestått i princip alltsedan Gudrun Schymans avgång. Förlustval har lagts till förlustval. Trots detta har Lars Ohly suttit säker i sadeln. Men nu hänger även Ohly löst.
I förrgår, under Vänsterpartiets egen dag i Almedalen, tog Jonas Sjöstedt bladet från munnen och kom ut som officiell partiledarkandidat inför Vänsterpartiets kongress i januari. Tidpunkten var säkert väl överlagd. Mediegenomslaget kunde knappast ha blivit större än nu. Detta tyder på att Jonas Sjöstedt besitter en förfinad medial fingertoppskänsla. Detta om något torde vara en stor tillgång i dagens alltmer mediefokuserade politiska landskap.
Sjöstedts utspel kommer nog med facit i hand att bli det som eftervärlden betecknar som spiken i kistan för Lars Ohly. Men hans utspel kommer också att bana vägen för fler öppna partiledarkandidater inom Vänsterpartiet. Redan igår, dagen efter Sjöstedts utspel, klargjorde partiets ekonomiska talesperson, Ulla Andersson, att hon också, efter moget övervägande, kandiderar till partiledarposten. Man kan också hoppas på att personer som Josefin Brink och Hans Linde går hemma på sin kammare och överväger att komma ut som partiledaraspiranter. Det vore välgörande för Vänsterpartiet.
Skulle Vänsterpartiet förmå att hantera sin partiledarfråga på samma konstruktiva sätt som Miljöpartiet hanterade sin så kan det bli startskottet för en rejäl nytändning för partiet. Landar man också i ett beslut om ett delat partiledarskap så kan det ge utrymme för en riktigt intressant duo på partiledarposten. Jonas Sjöstedt måste ses som huvudfavorit till den manliga partiledarposten i så fall, även om Lars Ohly nu under bilan sägs vara positiv till ett delat ledarskap och skulle kunna tänka sig sitta kvar med en partner vid sin sida. Skulle Lars Ohly, mot all förmodan, förmå klamra sig fast vid partiledarposten skulle nog andra namn än Ulla Andersson och Josefin Brink segla upp som huvudkandidater till den kvinnliga posten i ledarskapsduon. Partiets vice ordförande Rossana Dinamarca skulle då kunna bli Lars Ohlys sidekick. Något annat än en sidekicksfunktion skulle nog Ohly troligtvis inte släppa ifrån sig.
Ska Vänsterpartiet ta den chans som nu ges och försöka hitta en plattform för den vänsterpolitik som det finns utrymme för i svensk politik så krävs nog av en partiledare eller partiledarduo som upplevs stå för förnyelse och förändring. Om den manlige partiledaren då blir Jonas Sjöstedt eller Hans Linde vore nog hugget som stucket, även om jag tror att de socialdemokratiska partistrategerna har större anledning att frukta Sjöstedt. Båda är kompetenta, kunniga och mediala. På kvinnosidan är Josefin Brink den klarast strålande stjärnan. Den osäkerhet som finns kring henne är om ombuden på Vänsterpartiets kongress skulle kunna vara så modiga och radikala att de vågar välja henne till partiledare. Hon passar nämligen inte in i den gängse bilden av en politiker, och det är en av hennes styrkor vid sidan av det politiska kunnandet och den erfarenhet hon besitter.
Vågar Vänsterpartiet göra ett modigt och radikalt partiledarbyte med ett delat ledarskap har partiet stora chanser att vinna nya väljargrupper till sitt parti. Kombinerar man sitt rättvisefokus med en tydlig miljöpolitik bör Socialdemokraterna känna ett visst mått av oro. Det skulle kunna få Juholt & Co att tagga till sig ytterligare och tillsammans med Vänsterpartiet förstärka vänsterflanken i svensk politik.