Center-moderaterna
Väljaropinion. Centern lyckade med nöd och näppe öka sitt väljarstöd i höstens val. Turligt kunde Olofsson rida på Reinfeldt-effekten och det gav några tiondelar. Så lite uppåt blev det. Att passera Leijonborgs falnande folkeparti i valspurten var knappast en prestation, men gav råg i ryggen.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Däremot har kammen växt. Maud Olofsson har satt upp målen för sitt parti inför valet 2010. Till dess ska man fördubbla väljarstödet till 15 procent, och så ska man förstås vara en av garanterna för en borgerlig valseger. Det är inget fel med ambitioner, men politiken då?
Om det är något parti som slagit knut på sig självt så är det centern. Under Maud Olofssons ledning har man förändrats från ett folkrörelseparti med ambitioner att skapa trygghet och välfärd till ett nyliberalt hoppa högt parti. Maud Olofsson börjar bli en parodi på sig själv. Snabbpratande, där tanken alltför ofta ligger långt efter den ordsvada som ständigt talar den starkes lov.
Bara detta att ställa upp på de mest propagandistiska nyliberala ekonomisktpolitiska argumenten verkar överdrivet desperat. Det tyder i alla fall inte på någon egen politisk viljeinriktning. Applåder från Svenskt Näringsliv värmer tydligen. Arbetstagare ska hållas nere, arbetsgivare hyllas. Svaga tryckas ner, starka ges fördelar. Det nya centerpartiet i en liten ask.
Med sitt engagemang för nyliberalismen och Timbro-högern har Maud Olofsson delvis raserat den folkrörelseprofil som centern haft som bärare av glesbygdens och de små tätorternas problem. I stället väljer det nya centerpartiet att försöka slå in sig i storstäderna. Självklart en omöjlighet. Här finns redan borgerliga partier med tydlig högermarkering.
Genom åren har centern varit bärare av landsbygdens och de små tätorternas problem. En uppgift som partiet klarat med bravur. I dag är den tiden glömd och förpassad till Maud Olofssons skräpkammare. Ingen i dagens partiledning tycks längre lyssna på de argument som säger att ett fortsatt sådant engagemang också är en del av centerns framtid. Nu är det bara luftiga löften och fingret i vinden för att hitta någon riktning. Men vindflöjeln snor bara runt, runt, runt ...
Centralstyrningen inom centern är skarp och tydlig. Maud Olofsson kör sitt lopp, men framgångarna är hittills marginella. Hur hon än vänder och vrider på sin politik i nyliberal riktning påverkas inte partiets opinionssiffror nämnvärt.
Centerns tidigare bas i den svenska landsbygden har med den nya politiska inriktningen mer eller mindre försvunnit. Om nu allt detta med försämringar av a-kassa, sjukförsäkring och jakten på förtidspensionärer slår fel riskerar partiet även att hamna i en identitets-och legitimitetskris.
Många av partiets sympatisörer i glesbygd går från visstidsjobb till visstidsjobb. En deltid där, en heltid där. Man får ta vad man får. Utan en hygglig, och inte minst fungerande a-kasseförsäkring, hamnar de i ekonomiska trångmål. Nyliberala flumideer är inget att bygga en politisk framtid på, men Maud Olofsson, och kretsen kring henne, tycks tro att det är en framkomlig väg.
Nu ska hon fixa till den mest "spännande politiken". Det verkar mer som om väljarna blir allt mer tveksamma. Trygghet är kanske ett ord som Maud Olofssons skulle anstränga sig att analysera vad gäller sjukdom, arbetslöshet och framtid. Det kan aldrig vara "spännande" att få det sämre.