År 2011 tjänade kvinnor drygt 86 procent av männens löner. Eller 4 400 kronor mindre i månaden. På ett år tjänar män i genomsnitt 52 800 kronor mer än vad kvinnor gör. Det motsvarar matkostnaden för en hel barnfamilj under ett år. Sammantaget tjänar svenska kvinnor ungefär 70 miljarder kronor mindre per år än vad männen gör. Det är den bistra verkligheten, och så har det i princip sett ut under mycket lång tid.
Från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet minskade visserligen löneskillnaderna mellan könen. Den huvudsakliga anledningen till det minskande lönegapet mellan kvinnor och män under denna period var för att kvinnor ökade sin förvärvsfrekvens, höjde sin utbildningsnivå och för att det genomfördes låglönesatsningar. Efter det avstannade utvecklingen tyvärr av, och under de senaste 30 åren har det inte skett någon nämnvärd förbättring. Under den senaste 20-årsperioden har löneskillnaderna mellan kvinnor och män endast minskat med två procentenheter, och under de senaste åren har utvecklingen till och med gått i fel riktning.
Den svenska arbetsmarknaden är mycket könssegregerad. Detta är också en av huvudorsakerna till att kvinnors lönesummor ligger lägre än männen. Kvinnor jobbar nämligen i högre grad inom offentlig sektor än vad männen gör och där ligger löneläget lägre. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är således i hög grad strukturella. Men det brukar tyvärr ofta viftas bor med mytiska bortförklaringar.
En av de vanligaste myterna är att kvinnor påstås ha lägre utbildning än vad männen har. Det är faktiskt tvärtom generellt sett. Bland männen är andelen som endast har en förgymnasial utbildning femtio procent högre än bland kvinnorna. Så den myten kan vi krossa en gång för alla.
En annan myt som ofta förs fram är att arbetsuppgifterna i kvinnodominerade yrken inte är lika avancerade som arbetsuppgifterna i mansdominerade sektorer. Men ett yrkes svårighetsgrad är i det närmaste omöjligt att värdera i jämförelse med ett annat. Värderingen speglar i verkligheten helt andra faktorer än den faktiska svårighetsgraden, och ett av de bärande synsätten handlar om att typiskt ”manliga” jobb ses som mer värdefulla än typiskt ”kvinnliga”. Att bygga hus värderas högre än att vårda gamla.
En tredje myt kring orsakerna bakom löneskillnaderna mellan kvinnor och män handlar om att marknaden på rättvisa och könsneutrala grunder bestämmer vad olika arbetsuppgifter och yrken är värda. Men det är bara att se sig omkring för att kunna se att denna värdering styrs av traditionella värderingar och ett gammaldags synsätt. Kvinnodominerade yrken och sektorer undervärderas strukturellt.
Det är dags att göra något åt denna strukturella lönediskriminering av kvinnor. Men då krävs det att man har modet att göra något och orken att stå emot de reaktioner man kommer att få från manligt håll. För skillnader kan inte åtgärdas utan att någon känner sig förfördelad. I det här fallet kommer männen att tvingas stå tillbaka för att skillnaderna ska minska.
Steg ett är se till att lönerna för kvinnodominerade yrken uppvärderas i relevans till den kunskap, de krav och det ansvar som arbetet kräver. För att åstadkomma detta krävs att lågavlönade/kvinnodominerade avtalsområden får högre löneökningar än genomsnittet för arbetsmarknaden. För att detta ska bli möjligt måste regeringen se över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildning blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken. Så länge industrin ska sätta märket för löneökningarna på procentbasis kommer löneskillnader mellan könen att bestå eller växa. För att kunna åstadkomma något sådant kommer det nog att krävas ett regeringsskifte i vårt land så att jämställdhetsarbetet återigen kommer upp på den politiska dagordningen. Just nu verkar jämställdheten tyvärr mest vara en icke-fråga.