Att det var just åren efter att den ekonomiska krisen slog till 2008 som bostadsbyggandet hamnade i malpåse var både väntat och onödigt. Det var väntat eftersom den svenska bostadspolitiken i dag saknar långsiktighet. Istället för en social bostadspolitik där man ser en egen bostad som en rättighet har bostadsfrågan i princip helt och hållet lämnats över till en oligopolisk byggbransch med kortsiktiga intressen att sälja så dyra bostadsrätter som möjligt.
Men det var också onödigt eftersom det totala behovet av flera bostäder inte är beroende av det samhällsekonomiska läget. Bostadsbristen finns även i lågkonjunkturer. Men det borde ha varit en självklarhet att regeringen satte in byggsubventioner för att bygga fler bostäder och hålla igång hjulen i ekonomin. Varje arbetstillfälle i byggbranschen beräknas skapa ytterligare tre arbetstillfällen i andra delar av samhällsekonomin. Men istället för att betrakta byggbranschen som en viktig del i en expansiv ekonomi betraktar regeringen konsumtionen av bostäder ungefär som man betraktar konsumtionen av chips.
Men bostadsfrågan är för viktig för att reduceras till borgerliga idéer om ägarlägenheter och skatteavdrag för andrahandsuthyrning. Bostadsbristen i Sverige leder till att ungdomar inte kan flytta hemifrån, att företag i expansiva regioner får svårare att nyanställa och bidrar till att ekonomin bromsas in.
Under 2010 färdigställdes totalt 125 studentlägenheter i hela Sverige. Hur ska vi kunna konkurrera med kunskap när studenter tvingas tacka nej till studieplatser för att det inte finns bostäder? När den svenska gruvnäringen expanderar så leder det ofta till att de nyanställda gruvarbetarna tvingas bo i husvagnar och veckopendla för att det saknas bostäder. Hur ska vi kunna dra nytta av våra naturresurser när det inte finns bostäder för dem som ska producera dessa?
Bostadsfrågan måste tas på allvar. Därför måste det tas krafttag för att få igång bostadsbyggandet. Vi måste arbeta efter flera parallella spår.
Vi måste bryta upp de stora byggbolagens oligopolställning på marknaden. Här har de allmännyttiga bostadsbolagen en central roll att spela. Genom ett effektivare användande av det kommunala planmonopolet och en bättre upphandlingskompetens finns det stora möjligheter att både öka byggnadstakten och sänka prisnivån.
Men vi måste dessutom återinföra riktade statliga byggsubventioner för att få fart på bostadsbyggandet. Att det färdigställdes så få studentbostäder 2010 var en ren följd av att den borgerliga regeringen avskaffat de riktade subventionerna. Året innan hade nästan tio gånger så många studentbostäder färdigställts.
Under alldeles för många år har bostadsfrågan tillåtits vara en lekplats för kortsiktig spekulation. Det är dags för politikerna att åter tar ett reellt ansvar för bostadspolitiken och förstå att om inte grundläggande mänskliga behov som en egen bostad kan garanteras så riskerar även resten av samhällsekonomin att gå i stå.