”Alla vill till himmelen, men ingen vill dö”, så sjunger Timbuktu. Döden är svår, men sorgen – hur pratar vi om den?
Det kan vara massmorden i Nice, boken jag nyss läste om gängkriminalitet i Sverige eller om det helt enkelt är sorgen över att det gått ett år sedan min fina vän Bubbe – Bengt-Urban Fransson dog. Död och sorg upptar mina tankar. Hur går vi vidare eller går vi alls vidare? Kanske fastnar vi i sorg eller ägnar vi tid åt tankar om hämnd. Jag vet inte, för det är olika från människa till människa. Själv gråter jag lite då och då, oftast över fina filmer på söta hundvalpar eller över förutsägbara kärleksfilmer. Det ger mig hopp om livet, att det finns söta små hundvalpar, kärlek som övervinner allt och människor som bryr sig om varandra. Det är mitt sätt att hantera sorg.
Jag såg ett filminslag hur en pappa förklarade för sitt rädda barn, att Frankrike även var deras hem och att blommorna och ljusen som människorna la på platsen, var för att skydda dem. Så hoppfullt! Bubbe hade varit ledsen över dåden, han älskade ju Frankrike. Jag saknar hans ledare, analyser och slutsatser. Jag vet att de hade gett mig hopp om framtiden, han var bra på det – att ge människor hopp.
Bubbe och jag hade behövt diskuterat det som blev så tydligt under Almedalsveckan. Partiledare som tycks tävla i grenen – ”jag vet minsann vad svenska värderingar är”. Jag är obekväm i den debatten, inte för att jag inte vet var jag har mina egna värderingar, men att politiska partier ska rada upp och berätta att så här ser svenska värderingar ut. Jag tvivlar på att det är politikens roll – jag vet däremot att vår främsta roll är att stå upp för de grundläggande fri- och rättigheter som skapats och värna rättsstaten. Det är en plikt för politiken att försäkra sig om att de rättigheterna verkligen är för alla!
Värderingar kan ju ändras, det har historien tydligt visat. Kunskap och nya insikter kan ändra värderingar. Till ocfh med död och sorg kan ändra vissa av våra värderingar. För mig är det inte ens säkert att strävan efter ett jämnställt samhälle är speciellt svenskt, för mig handlar det om artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har rustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Arbetet för ett jämställt samhälle borde definitivt inte begränsas till att bli någon form av svensk värdering, det arbetet måste vara ett strategiskt arbete genom lagstiftning i många länder.
Vi har under år format vårt samhälle enligt den svenska modellen. En modell som bygger på solidaritet och gemensamt åtagande – allas rätt till kunskap och utbildning, vård efter behov, omsorg om barn och äldre och upprättande av en rättstat för stabilitet. Därför blir vänskapskorruptionen inom Riksrevisionen så allvarlig. När höga borgerliga tjänstemän försöker infiltrera en statlig myndighet, vars uppdrag är att upprätthålla en oberoende granskning, det är allvarligt.
Det entoniga mässandet om svenska värderingar, borde mana oss att istället lyssna noga på de toner som lågmält påminner oss om att värden mellan människor är sköra och behöver skyddas i form av lagstiftning. Mitt samtal med Bubbe hade slutat så, men i brist på det samtalet ser jag en film till om gulliga hundvalpar och gråter av saknad.