Det finns all anledning för Socialdemokraterna att se med största allvar på den negativa utveckling för partiet som vi sett under en följd av år, alltså långt innan Stefan Löfven blev partiordförande.
Uppenbart är att förtroendet för partiet under senaste åren naggas ordentligt i kanten. Allt fler upplever Socialdemokraterna som ett parti utan riktig färdriktning och utan självförtroende. Liksom samhället i övrigt befinner sig politiken, och därmed politikerrollen, i en brytningstid. Människor säger sig inte känna igen sina gamla partier. Förtroendevalda lyssnar inte längre, och den politik de står för går allt oftare går stick i stäv med vad människor uppfattar som den rätta vägen. Den dialog som är nödvändig för en levande demokrati har inte sällan hamnat på undantag.
Under de svåra budgetsaneringsåren i slutet på 1990-talet tvingades Socialdemokraterna med Göran Persson som statsminister till åtgärder som framförallt drabbade de grupper i samhället vars rättigheter man tidigare slagit vakt om. Människor som tidigare trott på ett solidariskt samhälle kände sig allt mer vilsna.
När det politiska tempot är för högt uppskruvat sker missgrepp som sedan slår tillbaka på den förda politiken och i slutändan på de enskilda politikerna. Många tidigare trogna sympatisörer vände Socialdemokraterna ryggen och de har med åren blivit allt fler.
Frågan är hur framtidens välfärd och rättvisa ska utformas. Några riktiga ges inte. Dagligen kan vi läsa om brister inom åldringsvård, skola och sjukvård. Och nu inom flyktingpolitiken. Det är inte förvånande att människor känner sig både besvikna och svikna.
De ”gamla” partierna har svårigheter att övertyga och locka nya sympatisörer. Medan nykomlingen SD lyckas.
I mycket har partier och politiker sig själva att skylla. Politikerna har blivit mer anonyma än förr och de lever i föråldrade strukturer.
Öppenheten för nya idéer är svagt, intresset för att anpassa arbetsformerna till en ny tids förutsättningar förströdda.
Fenomenet är inte enastående för Sverige. I hela västvärlden kan man se samma tendenser, Klyftorna mellan medborgarna och den politiska eliten ökar. Samtidigt är människors intresse för samhällsfrågor större än kanske någonsin tidigare.
När de traditionella vägarna inte fungerar måste nya sökas. Då krävs också att gamla och föråldrade maktstrukturer bryts upp.
Socialdemokraterna har en läxa att göra. Visst är makten viktig, att regera, men långbänkar och ett tafatt agerande och som det verkar utan en egentlig framtidstro eller framtidspolitik imponerar just nu inte.
Det är hög tid att bryta gamla mönster, se utanför den ofta förutbestämda kartan. Mycket har stelnat i synen på partiets sin egen förträfflighet. På gamla lagrar. Nu gäller det att kasta vilsenheten över bord och tro på det egna budskapet. Inte som nu huka i buskarna för att i bästa fall kunna anpassa sig till vad andra gör.