Brott som kompensation
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett rimligt skäl att intressera sig för aktiemarknaden är att vi alla, genom förändringen av pensionssystemet, blivit aktörer där.
Jag sträckläste Insiders av ekonomireportrarna Annelie Östlund och Per Agerman. Den berättar historien om två härvor; en om den så kallade cevianmannen och den andra om den så kallade aktietorgskungen. Insiders berättar också om en myndighet i ständigt baklut, ekobrottsmyndigheten.
Fallet cevianmannen betraktas som Sveriges hittills största insidermål. Samtliga sex åtalade friades i början av juni på 24 åtalspunkter. Åklagaren lyckades inte på ett trovärdigt sätt belägga insiderbrott. Däremot dömdes två huvudpersoner till fängelse för skattebrott. Debatten om ekobrottsmyndighetens existens har gått hög efter friandet i målet med cevianmannen. Utredningen tog två år och har kostat åtskilligt. I boken visas också att ekobrottsmyndigheten har uppenbara problem att komma åt insiderbrottslighet samtidigt som vartannat bud på börsen uppskattas vara ett sådant.
Rättegången om insiderbrott på Aktietorget är satt till 20 augusti. Den påbörjades under våren men sköts upp efter anmälan om jäv. Också den utredningen har tagit lång tid, är stor i omfattning men med mindre pengar inblandade.
Insiders framställer huvudpersonerna som besatta av pengar. Några tjänar grymt mycket på sina arbeten men vill ha mer. De beskrivs som själva inkarnationen av girighet.
Och det är så vi gärna ser dem,
finansvärldens människor, som hänsynslösa girigbukar. Själva systemet tycks också förstärka denna omoral. Det är här de riktiga storfuskarna finns, till skillnad från i sjukförsäkringssystemet. Men är det girighet som driver ekonomiska brottslingar?
Sociologen Oskar Engdahl ifrågasätter det i sin bok "Bortom girigheten, Ekonomisk brottslighet i bank- och finansbranschen" som liksom Insiders gavs ut på senvåren. Liksom i Insiders är källmaterialet digert. Den bygger på ett 70-tal fall av bekräftad ekonomisk brottslighet. Engdahl kommer fram till att det egentligen inte är girighet i sin strikta betydelse det är fråga om. I de fall han undersöker har alla använt pengarna till något.
Framförallt till att nå social och behålla status. Det kan handla om en exklusiv livsstil eller anseendet som kunnig och pålitlig. Personerna är så rädda att tappa ansiktet att de hellre begår brott. Med konsekvensen att den sociala degraderingen är total vid upptäckt. Sådant beteende betraktas ibland som psykopati - frånvaro av
empati. Men Engdahl menar att otillräcklighet och tillkortakommanden väcker känslor som fått dessa människor att bete sig hänsynslöst. För den skull är det inga känsliga varelser som det är synd om, snarare har de dålig självkänsla.
Båda böckerna landar i allvarliga brister i etik, reglering och kontroll av finansmarknaden och banksystemet. Och än en gång kan man konstatera att jakten på social status får kompensera upplevelser av inre brister.