Många britter vaknade med baksmälla på midsommarafton. Tre miljoner har skrivit under ett upprop om att EU-omröstningen ska göras om. Företeelsen har döpts till ”Regrexit” (av regret, beklaga, ångra och brexit, förkortning för brittiskt utträde ur EU). Den mest googlade frågan från Storbritannien var dagen efter omröstningen ”Vad är EU?”. Det skulle de ha frågat innan de röstade.
Britterna har röstat mot något, men var det verkligen EU? Eller en nidbild av EU förmedlad av skandaltidningar och populistiska politiker som Boris Johnson och Nigel Farage? Eller var det i själva verket en protest mot det brittiska politiska och ekonomiska etablissemanget som ville stanna i EU? Och vad röstade britterna för? Att Storbritannien ska stänga gränserna och stå på helt egna ben i framtiden?
Många britter förfördes uppenbarligen av ett populistiskt budskap som gick ut på att de kunde ”återta makten från Bryssel” och slippa migranter, utan ekonomiska eller andra konsekvenser för dem själva. EU skulle snällt ställa upp med ett nytt frihandelsavtal, så att affärerna kunde fortsätta som förut. Inga krav på anpassningar till den inre marknaden skulle ställas på britterna, inte heller skulle de behöva bidra till de gemensamma utgifterna.
EU-avgiften skulle i stället satsas på den av de konservativa nerkörda offentliga sjukvården, NHS, som skulle få ett extra tillskott på 350 miljoner pund i veckan! Nu beräknas hela medlemsavgiften ätas upp av höjda räntor genom sänkt kreditbetyg för Storbritannien. Inget har heller sagts om att folkvalda brittiska regeringar godkänt huvuddelen av de lagar som påstås ha påtvingats landet av ”Bryssel”.
EU-omröstningen har splittrat Storbritannien på längden och tvären. De unga som vill vara kvar i EU känner sig överkörda av äldre generationer. London känner sig överkört av landsorten. Lågutbildade och fattiga har ställts mot välavlönade och högutbildade, och migranter mot britter. Skottarna, som inte vill lämna EU, tänker försöka få till en ny folkomröstning om självständighet, och i Nordirland höjs röster för en anslutning till Irland.
De två stora partierna är mer splittrade än förut, vilket ger det högerpopulistiska Ukip en jättechans i nästa parlamentsval. David Cameron avgår som premiärminister, och efterträds av Boris Johnson. Sannolikt tvingas även Labourledaren Jeremy Corbyn avgå efter en senfärdig och lam insats i stanna-kampanjen.
Opportunisten Johnsons uträkning är uppenbarligen att hålla Storbritannien kvar i EU så länge det går. För att sedan försöka rädda så mycket som möjligt av samarbetet, och så småningom eventuellt ställa till med en ny folkomröstning. EU bör inte låta britterna hålla Europas ekonomi gisslan flera år framåt. Vill de inte vara med, måste utträdesprocessen snabbas på så mycket som möjligt.
Europa står inför större utmaningar än på länge: Flyktingar, terrorism, klimatförändringar, yttre hot från Ryssland, nattsvart läge i Mellanöstern och Nordafrika, låg tillväxt och ojämn fördelning. Utmaningar som inget land klarar att hantera på egen hand. EU må ha sina brister, men vi behöver Unionen mer än någonsin. Det lär även britterna inse.
Det är glädjande att en klar majoritet av svenskarna tar avstånd från ett ”Swexit”. Sverige hör hemma i Europa, och det är bara genom ett ökat samarbete med länderna på kontinenten som vi kan få igenom de reformer vi vill se i EU, till exempel regler för fri rörlighet som inte leder till lönedumpning och sociala problem. Så får vi också inflytande på andra frågor i EU.