Att regeringen Reinfeldt befinner sig i uppförsbacke är ingen nyhet. Numera börjar uppförslutet närmast likna det i Alpe Cermis som skidåkarna i Tour de ski ska kämpa sig uppför. Med Centern och Kristdemokraterna i laget, två partier som totalt missat formen och där vallarteamet totalt misslyckats med skidorna och riskerar åka ut ur riksdagen, verkar den svarta pisten närmast oöverstiglig. De två allianspartier som verkar säkra på riksdagsplats samlar tillsammans endast stöd 31,9 procent i den Sifoundersökning som presenterades i söndags. Detta att jämföra med stödet för Socialdemokraterna på 32,9 procent. Om man bortser från riksdagsspärren och lägger samman de fyra allianspartierna så landar man ändå på 38,9 procent, vilket är 3,4 procentenheter mindre än vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet samlar tillsammans. Det rödgröna blocket får dessutom egen majoritet i denna undersökning.
Det är således inget litet motlut som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och de övriga alliansföreträdarna ska klara av om de ska kunna sitta kvar i Rosenbad. Nu är problemet inte enbart lutningen i Alpe Cermis som är ett hot mot alliansregeringen. Problemet förstärks dessutom av det faktum att Socialdemokraterna har ett högre förtroende i de frågor som väljarna rankar som allra viktigast inför höstens val. Vem som har initiativet i dessa frågor har nämligen visat sig ha stor betydelse för valutgången. Att Socialdemokraterna har greppet om såväl skolan, sjukvården som om äldreomsorgen måste verkligen oroa statsministern.
Det som också talar till den rödgröna oppositionens fördel är att statsminister Fredrik Reinfeldt uppfattas som regeringstrött och rent ut sagt omotiverad för uppdraget. Göran Persson uppfattades på samma sätt i valrörelsen 2006 och detta var minst sagt en kvarnsten om halsen för det socialdemokratiska partiet. Samma sak är nu på väg att drabba Moderaterna och alliansregeringen. Den egna stjärnan har tappat en hel del glöd och stjärnglans medan motståndarsidans utmanare är taggad till tusen. Just nu känns Fredrik Reinfeldt som en formsvag Hellner och Stefan Löfven som en ytterst formstark Northug.
Men ingenting är givet. Det är ju trots allt så att hela klättringen uppför Alpe Cermis kvarstår. Och där brukar Marcus Hellner kunna knapra in ordentligt på Petter Northug. Samma sak såg vi ske i valrörelsen 2010 när Fredrik Reinfeldt segade sig förbi Mona Sahlin under valrörelsen. Nu är visserligen försprånget mer betryggande. Men det farligaste som kan ske är att tro att loppet är avgjort. Det är första vid målgången på toppen av Alpe Cermis på valdagen som väljarna sagt sitt. Fram till dess är det 229 dagars enträget klättrande som står framför oss.
Men under lördagens valupptakt på Medlefors folkhögskola kändes det verkligen som att Stefan Löfven kommer att klara hela den tunga klättringen med bravur. Formen verkade vara på topp. Vinnarinstinkten lyste ur hans ögon. Skidorna verkade vara perfekt förberedda. Det är precis en sådan statsminister som Sverige behöver, tänd till tusen och med en stark politik i bagaget. Speciellt med tanke på att Stefan Löfven har rätt när han säger till oss att vi nu har 229 dagar av hårt arbete framför oss. Hårt arbete som sedan, efter valsegern, kommer att resultera i ännu hårdare arbete 2015.
För till skillnad från klättringen i Alpe Cermis är valrörelsen inte en avslutning på något, utan i stället början på ett ännu hårdare pass. Det är nämligen först efter valsegern som arbetet med att återupprätta välfärdsstaten Sverige kan börja.