För tjugotre år sedan genomfördes den kanske mest omtvistade reformen på det svenska skolområdet. Huvudmannaskapet för den svenska skolan överfördes från staten till kommunerna. Motståndet från lärarhåll var mycket stort. Bakom motiv som att likställigheten i det svenska skolsystemet skulle slås sönder doldes en motvilja att "bara" bli kommunanställda i stället för statsanställda. Detta pekar dåvarande skolministern Göran Persson på i sina memoarer "Min väg, mina val".
Under de gångna åren har kommunaliseringen av skolan okritiskt fått klä skott för alla de försämringar som drabbat skolans område. Det rör allt från resurstilldelning till lärarnas arbetsvillkor. Mytbildningen har varit stor, och framförallt Lärarnas Riksförbund har varit flitiga att använda kommunaliseringsvapnet i skoldebatten.
Det är därför mycket bra att regeringen valt att tillsätta en utredare som ska utvärdera effekterna av skolans kommunalisering utifrån påverkan på elevernas skolresultat, läraryrkets status, lärarnas och rektorernas arbetsuppgifter samt effekterna på likvärdigheten inom det svenska skolsystemet.
Utredningsuppdraget är inget av de lättare att genomföra. Kopplingen mellan de olika parametrarna och själva kommunaliseringen är inte helt given och själva utvärderingen torde komma att bygga på en jämförelse med ett tänkt scenario där huvudmannaskapet för skolan legat kvar hos staten. Problemet är bara att ingen med säkerhet kan beskriva hur situationen skulle ha sett ut med ett statligt huvudmannaskap. Nittiotalskrisen slog inte bara till mot den kommunala sektorn. Den drabbade även den statliga, och antaganden om hur detta skulle ha påverkat resurstilldelningen till skolan kommer för alltid att förbli just antaganden.
Trots detta är det bra att det genomförs en utredning så att diskussionerna kring kommunaliseringens effekter breddas och fördjupas. För tillfället handlar diskussionen mest om önskedrömmar och blåögda fantasier om att nittiotalskrisen aldrig skulle ha drabbat skolan med en statlig huvudman. Därför är det bra att få svart på vitt utifrån vissa givna antaganden. I och med att dessa antaganden kommer att redovisas öppet blir det äntligen möjligt att hyfsa debatten då möjligheter ges att diskutera antagandenas giltighet. Förhoppningsvis kommer Leif Lewins utredning av kommunaliseringens effekter att få till följd att den svenska skoldebatten kan bli mer framåtsyftande.
Samtidigt vore det bra om utbildningsminister Jan Björklund ville klargöra vilka förändringar som ett statligt huvudmannaskap skulle innebära jämfört med dagens situation. Ska man ta ställning till vem som i framtiden ska bära huvudmannaskapet för skolan så måste man få svart på vitt också i denna fråga. Annars kommer debatten även fortsättningsvis att domineras av nostalgiska drömmar om en tid som för alltid flytt.