Boxningens normbrott
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hur som helst är det normbrytande. Kvinnor bryter normer om kvinnlighet när de slåss om än i kontrollerad form. Män bryter normer om manlighet när den de hejar på är en kvinna. Den boxande kvinnan står för aktivitet medan männen, om än högljutt och aktivt, befinner sig i en passiv, understödjande position. En ytterligare normkritisk fråga är: vem är högst i rang, den boxande vita kvinnan eller de hejande svarta männen? Vit hudfärg anses traditionellt innebära högre status än mörk. Samtidigt, enligt könsmaktordningen, är manligt kön överordnat kvinnligt.
Det finns inga enkla svar när det gäller arbete för mångfald och jämlikhet. I praktiken värderas inte alla lika högt, trots FN-deklarationer, lagar och målsättningar om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.
Länge har det talats om tolerans för det annorlunda. Men även det till synes välvilliga med tolerans kan ifrågasättas. Ibland kan man höra nåt i stil med: För mig är det helt ok att homosexuella får gifta sig. Frågan är om man lika gärna säga: För mig är det helt ok att heterosexuella får gifta sig? Vem har makten att tolerera vem?
I stället för att ägna sig åt påstådda minoriteter kan man skärskåda styrande sociala normer som delas av många och som anses vara det normala i en grupp, eller befolkning. Normkritik som det kallas. Det paradoxala i att alla vill vara normala samtidigt som man vill vara unik och individuell har slagit mig. En synonym till normal är exempelvis genomsnittlig och medelmåtta. För att betraktas som helt normal krävs att man omfattar vissa normer. Ett exempel är normen om heterosexualitet, heteronormen. Den innebär att man utgår ifrån att alla är heterosexuella om inget annat sägs. Människor som inte är hetero betraktas som avvikande. Normer blir synliga först när någon bryter mot dem men ofta är de underförstådda och outtalade.
Medelklassnormen är ett ideal om en viss ekonomisk standard, en viss social position, utbildning, livsstil och värderingar. Hela medelklasspaketet har etablerats som det normala och önskvärda för ett gott liv. Det glöms bort att det "normala" är en skapad indelning, liksom det "avvikande". Under 1800-talet fanns en önskan, av flera skäl, exempelvis medicinska, att kategorisera en genomsnittlig människa. Snart blev denna kategorisering ett politiskt och socialt verktyg för att sortera människor i kön, klasser, hudfärger, funktionalitet med mera. Idén om medelklassen växte sig stark under den västerländska industrialiseringen. Det blev eftersträvansvärt att tillhöra borgarklassen. Men man ska inte glömma att sociala och kulturella normer är grundade i ett värderingssystem som baseras på förakt för bland annat svaghet, kvinnligt kön, homosexualitet och mörk hudfärg.
I Sverige har arbetarrörelsen bland annat slagits för arbetarnas utbildningsmässiga och ekonomiska jämlikhet med medelklassen. Att utjämna skillnader var ett viktigt mål. Är det så att man till följd av detta blev medskapare till en medelklass som nu sviker socialdemokratins och hela vänsterns visioner om jämlikhet?