Samtidigt som Boverket konstaterat att minst en halv miljon bostäder skulle behöva byggas fram till år 2020, så har vi ett bostadsdepartement som går på halvfart, om ens det.
Bostadsminister Mehmet Kaplan har knappast varit ett lyckokast i Stefan Löfvens regering. Så mycket bostadspolitik har det inte blivit och hans ställning i regeringen har ytterligare undergrävts genom avslöjanden om att han deltagit i en middag där bland annat ledare från högerextrema turkiska ”Grå vargarna” deltog.
Stefan Löfven konstaterade på regeringen vägnar att det var djupt beklagligt att Kaplan hamnat i ett sådant sällskap. Ja, förvisso. Han borde med större intensitet hålla sig till den eftersatta bostadspolitiken.
Det finns knappast något som är så centralt för oss människor som ett bra boende. Om det inte fungerar, fungerar inte heller det övriga livet. Ändå tycks det så förtvivlat svårt för ansvariga politiker centralt, regionalt och lokalt att skapa förutsättningarna för ett bostadsbyggande för alla.
Det som efterfrågas idag är lägenheter som vanligt folk med normala inkomster har råd att efterfråga, men det verkar näst intill omöjligt att åstadkomma. Hyresrätten missgynnas. Samtidigt som behovet av nya lägenheter för låginkomsthushåll är alarmerande. För att inte tala om de bostäder som måste till för alla nya svenskar.
Den sociala bostadspolitiken har hamnat på undantag. Boendet och bostadsbyggandet genomgick ett politisk stålbad under 1990-talet.
Inget annat samhällsområde råkade ut för så dramatiska nedskärningar.
Det är följderna av detta vi nu upplever liksom av den så gott som helt frånvarande bostadspolitiken under regeringen Reinfeldts åtta år vid makten.
Varje samhälle behöver en fungerande bostadsförsörjning. Alla har vi ett direkt fysiskt behov av en bostad. Hur ska vi annars kunna fungera på jobbet eller i vardagslivet? Idag är det inkomstsvaga grupperna som ställts åt sidan: låglönefamiljer, ensamstående föräldrar, invandrare och ungdomar.
Istället för nya, bra och ekonomiskt överkomliga bostäder har vi fått
ett allt mer segregerat boende. Och inte bara i våra större städer.
Därför behöver vi en bostadspolitik som både kan förebygga och rätta till de problem som växt i takt med att marknadslösningar ensamt fått styra bostadspolitikens inriktning.
Regeringen, med Kaplan (MP) som bostadsminister, har formulerat ett bostadspolitiskt program. Frågan är om Mehmet Kaplan är den rätte att också genomföra ett sådant. Tvivlare finns.
Det tas i alla fall litet grepp för att återupprätta delar av den sociala bostadspolitiken. Det markeras, till och med med visst eftertryck, att bostaden inte är en vara vilken som helst som man spekulera med och tjäna grova pengar på.
En bra bostad tillhör de grundläggande sociala rättigheterna. Behovet av nya bostäder växer i allt snabbare takt. Kommunerna måste tvingas ta ett större bostadsförsörjningsansvar för alla invånare och inte bara för en köpstark medelklass.