I veckan hade jag besök av mina föräldrar. När de flög hem till Luleå plockade jag undan termosen som varit fylld med kaffe hela deras vistelse. Det blev tyst och något ensamt i lägenheten när jag inte längre delade termos med någon. Men jag är bortskämd med att ha plats för besök och sedan vara ensam när de åker hem. I Stockholm söker nästan 70 000 personer i åldern 20-27 år en bostad. Tystnaden som uppstår när jag stänger dörren får alltså långtifrån alla uppleva.
Många studenter utan kontakter i Stockholm väljer till och med en annan studieort på grund av rädslan att inte hitta bostad. Inte konstigt med tanke på att kommunen bara lyckades snickra ihop 65 nya studentlägenheter under 2011. Under första halvan av 2012 blev inte en enda studentlägenhet klar.
Man skulle kunna tro att ett län som Norrbotten tjänar på att bostadsbristen i storstadsregionerna är hög. Istället för att trängas på tunnelbanans linje 19 och dela lägenhet med tre andra i Hagsätra kan småstaden vara ett alternativ. Inte långt utanför Piteå köper du en lägenhet för samma belopp som du måste lägga i handpenning för en lägenhet i Stockholm. I Luleå kan jag byta min tvåa mot en villa med utsikt över älven. Alternativet borde vara enkelt. Eller?
Bostadsbristen har också tagit flyget upp till Norrbotten. I Luleå står 500 studenter i bostadskö och i Piteå har unga invånare svårt att skaffa egen lägenhet. Piteå strävar efter att växa till 43 000 invånare. Luleå skulle gärna bli 100 000 invånare. För många som funderar på att flytta till kommunen blir risken att få leta länge efter bostad ett ännu större problem än i en stad som Stockholm. Mindre kommuner förväntas erbjuda boende för sina invånare. Ska Piteå och Luleå överhuvudtaget ha en chans att bli så stora som de vill - då måste byggställningarna fram. Det gäller också Sveriges huvudstad som gärna ser sig själv som staden i Sverige med mest utvecklingspotential.
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger artikel 25 att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå samt ett ”drägligt boende”. Det är såklart svårt att komma in till Lulebo med artikel 25 i högsta hugg för att kräva en bostad. Men kommunen har faktiskt skyldighet att se till att dess invånare har tak över huvudet.
När en hel ungdomsgeneration växer upp i massarbetslös och bostadsbrist är det svårt att tro att vi faktiskt har rättigheter. Bostadsbristen är näst efter arbetslösheten det enskilt största problem som behöver en lösning. Vi människor har några grundläggande behov som vi behöver få tillgodosedda för att vara människor. Mat på bordet, ett jobb att gå till och utvecklas på samt en bostad att komma hem till. Det är inte svårare än så. Och det är faktiskt inte för mycket begärt heller.
Visserligen är det skönt att ha föräldrarna på besök. Men när jag har passerat 25 vill jag inte dela boende med dem varje dag. Jag kokar gärna en ensam kopp kaffe och upplever tystnaden när jag stänger dörren. Det borde fler få göra.