Idag är ett av de stora samhällsproblemen i Sverige den dåligt fungerande bostadsmarknaden och den bostadsbrist som följer på detta. Denna bostadsbrist påverkar många samhällsområden och påverkar inte längre enbart de riktigt resurssvaga i vårt land. På dagens bostadsmarknad har de ungas möjligheter att etablera sig på bostadsmarknaden försvagats radikalt. Detsamma gäller de som ännu inte haft möjlighet att göra bostadskarriär och därigenom redan sitter på en bostad och kunnat bygga upp ett sådant kapital att man kan utan problem kan konkurrera på bostadsmarknaden.
Idag är en egen bostad med förstahandskontrakt en önskedröm för många. Men tyvärr en dröm som ännu ligger långt bort i horisonten. En majoritet av dagens unga vuxna tvingas idag bo i andra hand, bo inneboende eller bo kvar hos sina föräldrar trots att man inte vill. Hyresgästföreningen konstaterade nyligen att tjugotre procent av dagens unga mellan tjugo och tjugosju år bor kvar hos sina föräldrar. 25 748 ungdomar som själva fått barn bor kvar hos sina föräldrar. Är det den starten på vuxenlivet vi ska erbjuda dem?
Enligt de beräkningar som Hyresgästföreningen gjort vill 289 000 ungdomar ha en egen bostad och för att klara detta behov behöver 189 900 bostäder byggas. Och byggandet behöver komma igång redan idag.
Tillgången till bostäder är inte bara en välfärdsfråga utan också en tillväxtfråga. Vi vet att många företag klagar på rekryteringsproblem när man vill anställa personal. I huvudsak handlar detta om matchningsproblem när det gäller kompetensen men många företag vittnar också om att bostadsbristen sätter käppar i hjulet i rekryteringssituationen och att man gått miste om kompetent personal för att de inte kunnat lösa bostadssituation.
I vårt län behöver man bara säga Pajala och Kiruna för att bostadsbristens konsekvenser ska bli uppenbara. Vi har alla hört talas om personer som arbetar på dessa orter och som tvingas bo i husvagn, i tillfälliga bostadsbaracker eller i ett litet rum hos någon annan. Men bostadsbristen är inte isolerat till dessa kommuner utan bostadsbristen är ett faktum i de flesta av kommunerna i Norrbotten.
Ska vi klara tillväxten och de bostadsbehov som detta i kombination med den bostadsbrist som redan råder idag måste den aktiva bostadspolitiken återupprättas. Men vad gör staten? Jo, den pekar finger åt kommunerna och påpekar att bostadsförsörjningen är ett kommunalt ansvarsområde. Från eget håll är åtgärderna för att minska bostadsbristen minst sagt bristfälliga. Bostadsminister Stefan Attefalls stora paradnummer var tidigare lättnader vid andrahandsuthyrning av lägenheter. Att förstahandskontrakt är det som efterfrågas verkar han strunta helt i. Det senaste utspelet från Attefalls sida handlade om ”Attefallshuset”, något slags förvuxen Friggebod, som han lanserade tillsammans med Trä- och möbelfabrikanterna. Men regeringen med Attefall skrapar bara på ytan och hoppas som vanligt att marknaden ska lösa de problem som de själva inte klarar av att hantera på politisk väg.
Regeringen måste vidta åtgärder som underlättar nyproduktion av billiga hyresrätter. Någon form av investeringsstimulans kommer att krävas om ekvationen ska gå ihop både för de som ska bygga lägenheterna och de som ska bli hyresgäster i de lägenheter som byggs. Det behövs också en ny strategi för markanvändningen om det bostadsbyggande som krävs för att komma till rätta med bostadsbristen ska kunna komma igång. Förtätning av redan befintliga bostadsområden kommer inte alls att räcka till utan nya markområden kommer att behöva tas i anspråk.
Om inte tillväxten i vårt land ska äventyras måste bostadspolitiken återigen bli ett högprioriterat område och det lär det aldrig bli med alliansen och Stefan Attefall vid rodret. Det är något att tänka på när det är dags att rösta i riksdagsvalet.