Sedan 27 december då decemberöverenskommelsen, DÖ, presenterades har det funnits en kritik mot den. Kritiken har kommit nästan bara från borgerligt håll. Inom Moderaterna och Kristdemokraterna kommer den även från några riksdagsledamöter.
Att Sverigedemokraterna, SD, ogillar DÖ är förståeligt. Deras inflytande är nu minimalt till följd av DÖ. Men partiet har sig självt att skylla, som i början av december röstade på den borgerliga oppositionens budgetalternativ. Därmed drev SD fram DÖ.
Hade SD i december låtit Stefan Löfvens regering få igenom sin budget hade det inte blivit någon DÖ och Löfvenregeringen hade kanske behövt kompromissa mer med borgerliga partier i riksdagen än vad som nu blivit fallet.
Hade det skett så hade slitningar och splittring kanske uppstått, dels mellan S och MP i regeringen, dels mellan regeringen och Vänsterpartiet.
Mycket fokus har lagts på hur regeringen klarat sig sin första tid, av medierna och av oppositionen. Betyget från dem är dåligt. Men då glöms det bort att alla regeringar de senaste 40 åren har börjat dåligt och tappat väljarstöd.
Den borgerliga regeringen efter valet 1976 sprack så småningom. Samma sak skedde igen för borgarna ett tag efter valet 1979.
Olof Palmes nya S-regering 1982 tvingades förhandla från riksdagens talarstol med VPK om moms och matsubventioner innan jul 1982. Och en devalvering på 16 procent, som inte hade nämnts i valrörelsen, genomfördes av den då nya S-regeringen.
Våren 1989 införde den omvalda S-regeringen ett tillfälligt sparande, tvångssparande, och ställde in vallöften om längre semester och utbyggd föräldraförsäkring. Den borgerliga regeringen efter valet 1991 ökade budgetunderskott och statsskuld till grekiskt höga nivåer och fick acceptera den fasta växelkursens fall, en devalvering.
Efter valet 1994 vidtog den nya S-regeringen skarpa besparingar och inledde på våren 1995 ett samarbete med Centerpartiet, som det inte talats om i valrörelsen.
Så nog har regeringar av olika politiska kulörer de senaste årtiondena inlett regerandet med överraskningar, av ofta negativt slag, och svikit vallöften.
För övrigt har de borgerliga partierna nu lika lågt väljarstöd som i valet.
Vad är då alternativen för de borgerliga partierna om de vill regera?
Ett är att de regerar med stöd av SD. Så skedde i tio år i Danmark 2001 till 2011. En sådan regering skulle bli skakig eftersom den inte skulle tillmötesgå SD om minskad invandring annat än möjligen marginellt. Så småningom skulle SD fälla regeringsförslag och antagligen regeringen.
En variant är att M ensamt, eller hela alliansen, minoritetsregerar med uppgörelser med främst S. Det skulle utsätta de borgerliga partierna och M för svåra ansträngningar att föra en politik som till nästan hälften vore socialdemokratisk.
En variant på detta vore att alliansen, eller bara M, samregerade med S. Det skulle visserligen ge en majoritetsregering. Men både S och M skulle känna sig obekväma i en sådan och med dess politik.
Att de borgerliga partierna, eller M, tar in SD i regeringen, likt i Norge och Finland, är i nuläget otänkbart.
När alternativen till dagens S+MP-regering och DÖ listas framgår att inget av dem är särskilt attraktivt eller realistiskt.