Bonusar ett slag mot arbetslösa
Finanskris Det kan bli hårdare tag för banker och företag som delar ut bonusar till sina ledningar, bonusar som inte bygger på en verklig insats för det företag man leder. Bankerna är ett gott exempel på snedvridningen. Under finanskrisen har många banker, ja en merpart av dem, överlevt på skattebetalarnas bekostnad. Detta när regeringar gått in för att garantera deras fortlevnad. Då hade man också förhoppningar att sanslösa bonusersättningar skulle försvinna ur systemet, men så är inte fallet. Trots garantier från nationella regeringar fortsätter bankerna att dela ut frikostiga bonusar.
Finansminister Anders Borg (M) har tillsammans med sex andra finansministrar i EU gått till attack mot de bonussystem som blivit ett normaltillstånd inom banker och storföretag.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sju finansministrar inom EU har i ett gemensamt uttalande krävt en striktare policy för bonusar. Inte en dag för tidigt. I dag verkar det som om flera krisbanker anser att de efter allt stöd man fått från regeringar, och därmed skattebetalarna, kan återgå till "business as usual", men något utrymme för ett sådant beteende finns inte. Samhället accepterar inte längre ryggdunkar med ohemula bonusersättningar. Frågan är bara om banker och storföretag lärt sig något?
En liten bakgrund. Med den ekonomiska krisens sammanbrott kom också "upptäckten" både av bankers och företags sjuka bonusar, som fortsatt delas ut trots ekonomins kollaps. Folk är givetvis förbannade. Medan de själva förlorar jobben sitter några, redan högavlönade, och höjer sina egna löner och ger varandra stora bonusar.
Kopplingen till prestationer är i sig en intressant diskussion eftersom det säger en del om hur man ser på "vanligt" arbete. En prestation i den dagliga verksamheten med barn eller inom vården som handlar om människors hälsa och utveckling är ingenting värt i jämförelse mot prestationen i att ta en risk med andras pengar.
De som hittills blivit syndabockar är märkligt nog de som undanhållit ett par tusenlappar från försäkringskassan eller socialtjänsten. Fel, javisst! Detta samtidigt som förlusterna på grund av bidragsfusk visat sig vara grovt överskattade. Vad gäller bonusar, och så kallade speciella ersättningar, handlar det om stora och rent av oanständiga summor. Då handlar det om pengar som dels genom det öppna röveriet, dels genom det dolda skattefusket, undanhålls samhället och därmed alla medborgare.
Vad är egentligen värt något och hur ska vi fördela de resurser som finns i samhället. För drygt tjugo år sedan hade den genomsnittlige vd:n på ett börsnoterat företag en lön motsvarande åtta arbetarlöner. En månadslön på 100 000 för en börsbolags-vd ansågs då anmärkningsvärd hög. I dag tjänar en börsbolags-vd i genomsnitt fyrtio gånger mer än arbetaren.
Förutom mänsklig svaghet i form av omoral och girighet så finns det förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste decennierna är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och det komplicerade bonussystem som olika företagsledningar lägger ner så stor tankemöda på.
I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder som är storägare i de börsnoterade företagen liksom i de stora bankerna. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser kanske styrelsearbetet som mindre prioriterat.
Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna, där kollegialiteten och inbördes beundran leder till en vilja att berika sig själva. Och det tycks aldrig ta slut. Om nu inte politikerna äntligen bestämmer sig för att rensa upp i bonusträsket.