Gaza är en smal landremsa vid Medelhavet som 1948 hamnade på fel sida om en stilleståndsgräns, och blev ett politiskt ingenmansland. På en yta inte större än en tredjedel av Ölands, bor 1,7 miljoner palestinier i vad som brukar kallas världens största friluftsfängelse. Avskärmade från omvärlden till lands, sjöss och i luften av Israel (och militärjuntan i Egypten). Berövade rätten att röra sig fritt och leva ett normalt liv med fungerande ekonomi, sjukvård och skolor.
Som om det inte räckte, har Israel i tio dygn bombarderat denna sammanpackade befolkning med hundratals ton högeffektiva sprängmedel. 250 människor har dödats, varav många barn, gamla och äldre som inte hunnit sätta sig i säkerhet. Tusentals har skadats. Hundratals byggnader har raserats och viktig infrastuktur slagits ut. Ännu mer död och förstörelse lär följa i den nu inledda markinvasionen spår.
I Israel hade när invasionen inleddes en (1) person dödats av de hemgjorda och lättbekämpade raketer som avfyrats från Gaza. Hamas´ beskjutning måste fördömas, och Israel har rätt att försvara sig, men var finns den proportionalitet som krigets lagar föreskriver? Det militärt överlägsna Israel använder än en gång övervåld i Gaza, och aktionen luktar vedergällning lång väg. En alltmer avtrubbad omvärld vänder ryggen till Israels excesser och den palestinska civilbefolkningens lidande.
Israelerna nöjde sig aldrig med den del av Palestina som FN i den tidens koloniala anda upplät åt judarna som ett nationellt hem efter Förintelsen i Europa. De har undan för undan utvidgat sina gränser, och fortsätter koloniseringen av Västbanken i skydd av sin de facto-ockupation. Det palestinska självstyret har ingen reell innebörd, och tvåstatslösningen ter sig alltmer som en besvärjelse.
De palestinier som tror på två stater blir allt färre, och israelerna har aldrig velat ersätta det nuvarande flytande tillståndet med en rättvis och rimlig gränsdragning gentemot palestinierna. I stället frodas nationalism och religiös extremism som aldrig förr i Israel. Därför kan man, som den ansedde israeliske journalisten Gideon Levy (DN 10/7), fråga sig om Israel verkligen vill ha fred. Levys eget svar är nej.
En motsvarande radikalisering är på väg bland palestinierna. När moderat islamistiska rörelser som Brödraskapet åter tvingas under jorden runt om i arabvärlden, växer de extrema rörelserna i styrka. Hamas, som en gång vann valen i hela Palestina, pressas i Gaza av ännu mindre kompromissvilliga grupper. Lyckas israelerna slå ut Hamas i Gaza, väntar kanske något ännu värre på dem. Det lär de väga in i kalkylen.
Varken bombkampanjen eller markinvasionen kommer att lösa några problem, men väl skapa nya för Israel. Vad som krävs är att Israel avbryter blockaden och normaliserar förhållandena för Gazas snart två miljoner invånare. Och att Israels politiker samlar sig och går in i seriösa och konkreta förhandlingar om Västbankens framtid och Jerusalems status. Inom ramen för en tvåstatslösning eller något annat koncept som båda parterna kan acceptera.
Israel har i dagsläget inget att frukta, men en dag blir situationen ohållbar. Den palestinska befolkningen växer snabbare än den israeliska, och araberna kommer snart att utgöra en majoritet av befolkningen i Palestina. Israels judiska befolkning måste acceptera palestinierna som människor med lika värde och ta hänsyn till deras berättigade krav. Apartheid borde inte vara något för ett folk som utsatts för så mycket diskriminering under årens lopp som judarna.