Tänk ändå så mycket dramatik som 365 dagar kan rymma. Året som gått har naturligtvis till största del dominerats av det val som genomfördes i september månad. Vi fick se ett riksdagsval som till viss del ritade om den politiska kartan i vårt land. För första gången på många år fick vi ett nytt riksdagsparti, och för första gången ett parti i riksdagen med rötterna i den så kallade vit makt-rörelsen och i grupperingar med kopplingar till nynazismen. Men Sverigedemokraterna lockar väljare ur alla samhällsgrupper och plockar väljare från alla partier. Man har alltså lyckats bredda sin väljarbas och slå sig in hos Medelsvensson. Det får man inte glömma.
Men riksdagsvalet var dramatiskt på mer än ett sätt. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på hundra år, och blev bara snäppet större än Moderaterna, eller rättare sagt, bara snäppet större än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.
Många väntade sig nog att Mona Sahlin skulle avisera sin avgång redan på valnatten, men det dröjde. Och det dröjde inte bara timmar, dagar eller veckor. Det dröjde ett par månader innan Mona Sahlin kastade in handduken och meddelade att hon kommer att lämna partiledarposten vid den kommande extrakongressen i mars. Sverige gick därmed inte bara miste om att för första gången få en kvinna som statsminister. Man förlorade en av de mest erfarna och kompetenta politikerna också. Det är ett avbräck för svensk politik. Domen över Mona Sahlin har på många håll varit hård, men historien kommer att revidera denna dom, och hon kommer att få sitt rätta eftermäle som den partiledare som inledde förändringen av det socialdemokratiska partiets interna arbetssätt.
Frågan om vem som kommer att efterträda Mona Sahlin har satt sin prägel på många ledarsidor under tiden efter Sahlins besked. Frågan står ännu öppen, och åsiktsmaskiner av alla färger lämnar nästan dagligen sina synpunkter och spekulationer. Men i mars har vi facit, och fram till dess kommer nog temat "ny partiledare" att återkomma med jämna mellanrum även på denna sida.
Andra händelser har inte fått den uppmärksamhet som de förtjänar. Misslyckandet vid klimatmötet i Cancún i Mexico gick i det närmaste obemärkt förbi. Detta är lite skrämmande med tanke på de utmaningar vi står inför, om vi ska klara av att skapa en långsiktigt hållbar överlevnad på vår jord. Vi kan inte fortsätta att sticka huvudet i sanden och låtsas som att vi har all tid på oss i världen att lösa vår tids, och morgondagens, miljöproblem. Den del av jordens befolkning som levt i mindre utvecklade länder knackar nu på dörren och gör anspråk på att få dela den levnadsstandard som vi haft under lång tid, och det med all rätt. Men hur ska vi klara denna omställning?
Året 2010 har också kommit att till stor del präglas av de avslöjanden som Wikileaks gjorde under året. Detta har förändrat många människors sätt att se på världens makthavare. Det är mycket nyttigt att gemene man på detta sätt fått en insikt i hur världspolitiken fungerar. Men från den yttersta makteliten har detta inte tagits emot med särskilt öppna armar. Men så är det väl när man blir ertappad med byxorna nere. Det är aldrig roligt. Men för den lilla människan är det viktigt att granskningen av makthavarna fungerar. Det gör att de däruppe skärper till sig och inte vågar agera hur som helst eftersom deras agerande riskerar att komma i öppen dager. Det leder till en högre grad av självsanering. Och då är effekterna av Wikileaks av godo för det demokratiska samhället.