Till att börja med kan vi konstatera att svenska folket fortfarande har en tendens att se sig som lite mer höger än vänster. På en tiogradig skala där tio år mest höger hamnar genomsnittsväljaren på 5,53.
Även om storstadsväljarna ser sig som aningen mer höger än väljare i små och medelstora städer samt landsbygd är det dock ganska små skillnader och väljarna i städer med 80–200 000 invånare som i genomsnitt är mest vänster hamnar även de strax till höger om mitten med 5,42.
Dessutom kan man konstatera att högre inkomst, högre utbildningsnivå samt manligt kön är variabler som tenderar att göra väljarna mer höger. Framför allt är en inkomst på över en halv miljon om året tydligt sammankopplat med att identifiera sig som höger (6,59).
Uppgifter som kanske inte förvånar i särskilt hög grad.
Det kan dock vara på plats att påpeka att det inte nödvändigtvis är detsamma som att man föredrar en borgerlig regering. I Demoskops senaste opinionsundersökning om partisympatier fanns det en tydlig ledning för det rödgröna blocket.
Men vi kan också se att det finns stora skillnader mellan de olika partiernas sympatisörer och det är där undersökningen blir riktigt intressant.
Allianspartiernas väljare placerar sig som tydligt till höger och är ganska likartad utsträckning, där Kristdemokraterna placerar sig längst till vänster med 7,04 och Moderaterna placerar sig längst till höger med 7,87.
Trots att Moderaterna positionerat sig åtminstone retoriskt som ett mittenhögerparti är det alltså deras väljare som positionerar sig längst till höger, 63 procent placerar sig mellan 8-10 på skalan.
Socialdemokratiska väljare placerar sig på motsatt sätt på vänsterkanten, 59 procent placerar sig mellan 1–3 på skalan. Till skillnad från Moderaterna har man dock 40 procent av sina väljare i mitten (4–7 på skalan), men med mer än tre fjärdedelar av dessa till vänster om mittlinjen. Moderaterna har 36 procent av sina väljare i mitten, men bara fyra procent vänster om mittlinjen.
Det talas ibland om den cementerade blockpolitiken. I dessa siffror kan vi se dess förutsättningar.
Den borgerliga alliansen kan försöka locka Miljöpartiet att ansluta sig till högersidan, och partiet har uppenbarligen gjort det vid flera tillfällen i det parlamentariska arbetet.
Och även om Miljöpartiet som parti har en ovilja mot att placera sig på en höger-vänsterskala är det samtidigt ganska uppenbart att Miljöpartiets väljare ser sig som vänster. 38 procent ser sig som klart vänster (1–3 på skalan), medan bara 20 procent placerar sig till höger om mitten.
På samma sätt kan man konstatera att Folkpartiets – det borgerliga parti som oftast förekommer i diskussioner om en blocköverskridande regering – sympatisörer placerar sig tydligt till höger. 41 procent är tydligt höger (8–10) och bara elva procent placerar sig till vänster om mitten.
Det är högst osannolikt att dessa partier skulle riskera att sätta sig i en regering med Moderaterna respektive Socialdemokraterna.
Det skulle nämligen kunna leda till ganska dramatiska väljarflykter till andra partier som mer stabilt kan antas hålla sig inom de existerande blocken. Väljarflykter som mycket väl skulle kunna hota partiernas parlamentariska existens.
Om man tar utgångspunkt i Demoskops senaste partisympatiundersökning så kan man konstatera att de folkpartistiska väljarna som är tydligt höger är tillräckligt många för att skicka ner partiet långt under riksdagsspärren om de skulle välja att rösta på ett mer stabilt högerparti.
Miljöpartiet ligger så pass högt i opinionen att de skulle överleva som riksdagsparti även om de som är tydligt vänster övergav dem.
Men det skulle vara ett kraftig decimerat parti, och är det ens troligt att ett parti vars väljare så tydligt definierar sig som vänster skulle sätta sig i regering med partier vars sympatisörer står långt ifrån de egna i värderingar.
Det finns en anledning till att svensk politik har utvecklats mot en tydligare blockindelning. Det har att göra med att vi i allt större utsträckning har ett politiskt solsystem där småpartierna kretsar runt som månar kring var sin storplanet, och att väljarna identifierar sig i höger- och vänstertermer.
Det kan man självklart tycka är bra eller dåligt. Men det är inte desto mindre faktum att förhålla sig till.