Den svenska skolan befinner sig i kris. Orden känns igen alltför väl. Nyhetsvärdet i den svenska skolkrisen håller på att vara förbrukat samtidigt som problemen blir allt större. Betygsvärdena sjunker, allt fler elever lämnar skolan utan fullständiga betyg. Utbildningsminister Jan Björklund verkar närmast befinna dig i panik med tanke på hur han spottar ut reform efter reform i ett allt mer stegrande tempo. Reformer som inte sällan är dåligt underbyggda, sönderstressade och gravt underfinansierade. Samtidigt görs inget åt att förbättra den i särklass viktigaste framgångsfaktorn i skolan, lärarens möjligheter att stödja eleverna i deras lärande.
I stället får läraren allt mer arbetsuppgifter som tar tid från det direkta mötet med eleverna, eller i bästa fall försämrar lärarnas möjligheter att förbereda mötet med eleverna. I stället ska det skrivas hyllmeter av åtgärdsplaner, händelserapporter, omdömen, betygsvarningar, allsköns protokoll och uppföljningar. Allt detta är säkerligen berättigat i teorin och ska i slutändan stödja elevernas utveckling och lärande. Men i praktiken blir resultatet tyvärr alltför ofta det motsatta då lärarnas tid, ork och energi har gått åt till detta i stället för att ägna sig åt förberedelsearbete knutet till själva lärandet.
En framgångsrik skola kräver att lärarna ges utrymme att vara professionella i sin yrkesroll. På så sätt skiljer sig inte lärarna åt från någon annan yrkesgrupp. Tyvärr så är situationen i svensk skola i dag en helt annan. Alltför många lärare knäar i stället under den arbetsbörda som alla förändringar skapat. Många lärare lämnar också läraryrket för andra yrkeskarriärer. Detta riskerar att dränera svensk skola på spetskompetens då det många gånger är de mest ambitiösa lärarna som ger upp eftersom man ser att det inte finns förutsättningar att kunna göra ett bra arbete som man kan vara nöjda med och stolta över.
På andra sidan Bottenviken är situationen en helt annan. Där sätter man lärarnas professionalitet i första rummet. Den finska lärarrollen präglas av hög grad av självständighet och lärarnas möjligheter till utveckling i yrkesrollen är en helt annan än i Sverige.
I många andra sammanhang gör olika regeringsföreträdare jämförelser med andra länder i vår omvärld och lyfter fram lyckade satsningar i omvärlden. Hur ofta hör du Jan Björklund göra detta? Inte särskilt ofta, eftersom det verkar som om han tycker att sitter på alla lösningar själv. Mer disciplin, mer katetederundervisning, mer betygsliknande omdömen och mindre teori för de som ändå inte klarar av kunskapskraven är hans lösning.
Svensk skola behöver något annat. Vi kan inte fortsätta att trycka ner den svenska lärarkåren i skoskaften.
Ska vi lyckas lyfta den svenska skolan måste vi lyfta lärarna, ge dem ett avsevärt större inflytande över arbetets innehåll och se till att det finns tillräckligt med resurser så att de kan ge eleverna det stöd de behöver i sitt lärande.