Det första som möter en efter att ha stigit av planet på flygplatsen i Harare är en stor inramad bild på Robert Mugabe. Det är lika bra att vänja sig; på kontoren och inrättningarna i Zimbabwes huvudstad är det närmast obligatoriskt med ett porträtt på Mugabe.
Vilka känslor väcker bilden på den kostymklädda åldermannen med den strama munnen och de omoderna glasögonbågarna? För 30 år sedan var Mugabe befrielseledaren som hyllades världen över, från Washington till Europas arbetarrörelser. Tio år före Mandela predikade han försoning med den tidigare styrande vita minoriteten. Men det var då. Sedan andra halvan av 80-talet har Mugabe systematiskt ägnat sig åt att fördärva sitt en gång goda rykte.
I samband med en journalistresa tidigare i år, ordnad av Olof Palmes Internationella Center, fick jag möjlighet att bilda mig en egen uppfattning om en av Afrikas mest långlivade statsledare. Under samtal med företrädare för civilsamhället, slogs jag av att flera av dessa modiga aktivister inte tilltalade Mugabe vid namn, utan sa "han" eller på annat sätt antydde vem resonemanget avsåg. Andra tonade ned risken för att årets valsäsong kommer att innebära en upprepning av den våldskampanj som följde på 2008 års val, eftersom zimbabwier numera allt för väl vet riskerna med att gå öga mot öga med Mugabe.
Några säkra opinionsmätningar finns inte i Zimbabwe, presidentens starkaste stöd hittar man på landsbygden - och hos landets polis- och militärledningar, som vid behov är effektiva verktyg för att trycka tillbaka krav på frihet och demokrati.
I dagarna fyllde Robert Mugabe 89 år. Tanken på att i en inte alltför avlägsen framtid se Mugabe ligga på lit de parade i Harare borde få kuvade zimbabwier att le i mjugg. Men riktigt så enkelt är det inte. För vem kommer efter honom? Det vet vi inte. Generalerna som kontrollerar gruvindustrin och de stora farmarna är knappast beredda att frivilligt avstå sina lukrativa sidoinkomster.
Under besöket i Harare berättade journalister att det inom maktpartiet Zanu-PF finns höga partifunktionärer som anser att Mugabe daltar med demokratirörelsen, som om de hade makten direkt skulle sopa oppositionen av banan. Det återstår att se om det blir dessa mörkerkrafter som tar Mugabes plats, eller om partiets progressiva och mer samarbetsvilliga falang rycker åt sig initiativet.
I stället för att räkna ner dagarna tills Mugabe lämnar jordelivet och hoppas på det bästa, bör varje dag handla om att stötta Zimbabwes modiga opposition och pressa presidenten att hörsamma deras önskningar. De begär egentligen inte mycket. Frihet.