Min generation föddes in i en tid av svårmod. Efter bara några år vid livet drabbades vi av 90-talskrisen och våra föräldrar fick gå på knäna för att få familjens ekonomi att gå runt. Många tvingades att flytta för att få jobb eller helt enkelt för att de inte längre hade råd att ha huset kvar. Vi slets upp med rötterna och forslades runt som boskap, kördes in i skolor med för stora klasser och fick uppleva en vardag som allt mer kom att kretsa runt pengar.
Plötsligt står vi utanför universitetets dörrar med examensbevis i händerna och en arbetsmarknad som inte vill ha oss. I tv-rutorna sitter åsiktsmaskiner och politiker med bekymrade ansikten och förklarar att ungdomsgenerationen är bortskämda och enbart sitter hemma och spelar Xbox. På deras tid arbetade man minsann hårt och gjorde rätt för sig vilket den nutida generationen är inkapabla till. Samtidigt är vi inne i den värsta ekonomiska kris som drabbat världen sedan 20-talet, enligt många experters utsagor.
Redan på 1800-talet kunde samhällsvetenskapens företrädare konstatera att det kanske största problemet med att reformera samhället till social hållbarhet var överklassens övertygelse om att arbetarklassens bördor var skapade av dem själva, trots att de inte var det. Översatt till ren svenska skulle det låta ungefär så här ”Fattiga, arbetslösa och sjuka har inte jobbat nog hårt och får därmed betala priset för sina egna misstag”. Över 100 år senare går detta under namnet arbetslinjen. Det bygger på en oförståelse för att villkoren som ges olika grupper i stor utsträckning formas av andra, vilket i högsta grad gäller ungdomar. Vi har inte format den värld som möter oss i dag.
Ungdomar har blivit en andra rangens medborgare som förvisas till jobben som ingen annan vill ha. Där föräldragenerationen haft möjligheten att direkt få jobb efter avslutad utbildning möts vi av ”Kräver tidigare erfarenhet” och där man tidigare kunnat få heltid måste man nu vara ”flexibel” om man inte vill få sparken. Våra fackliga rättigheter har undanröjts bit för bit. Vår framtida välfärd säljs ut till vrakpriser. Våra drömmar kvävs innan de hunnit blomma ut i ett ständigt jämmer om minskad tillväxt. Ska tillväxten komma igång igen måste vi offra allt vi har i det nyliberala stålbadet.
Samtidigt står regeringen och bortförklarar alla problem. De bär inte ansvar för arbetslösheten, problemen i skolan, välfärdsskandalerna, Saudi-affären, Nuon-skandalen, misslyckandet med jobbcoacher, skandalomsusade utförsäljningar eller ens att klyftorna ökat. Istället beskyller de andra i varje andetag och ignorerar bort resten. Det är rikets främsta representanter och största beskyllare.
När min generation till slut får nyckeln till stadshuset om många långa år kommer ladorna vara tomma och stadshuset ha brunnit ner. Där kommer vi mötas av en leende 60-talist som kommer att surna till när vi inte är tacksamma för allt vi fått. För att vi inte tagit allt det där ansvaret som vi borde tagit.
Men vet ni vad? Vi gör inte som ni säger utan vi gör som ni gör. Det kan ni fundera över nästa gång ni beskyller en ungdom för att vara ansvarslös, lat och otacksam.