Värst är situationen i södra Europa där exempelvis Grekland och Spanien har arbetslöshetssiffror på över 25 procent och en ungdomsarbetslöshet på över 50 procent. Även om siffrorna i Sverige fortfarande ser bättre ut så går det inte att komma ifrån att de senaste svenska arbetslöshetssiffrorna är dyster läsning. I december var 8,9 procent av den svenska arbetskraften utan arbete. 414 000 svenskar är arbetslösa. Om de omfattande varseltalen som lades under hösten omvandlas till faktiska friställningar kommer de svenska arbetslöshetssiffrorna att börja närma sig tvåsiffrigt inom en snar framtid.
Den borgerliga regeringens politik - liksom den förda politiken i resten av EU - har gjort lite för att lindra arbetslöshetens plågor. I Sverige har den borgerliga regeringen i "arbetslinjens" namn genomfört en rad försämringar som försvårar såväl en ekonomisk återhämtning som de arbetslösas vardag. Vi har försämringen och fördyrningen av arbetslöshetsförsäkringen som gör att det i dag bara är var tionde arbetslös som får 80 procent av sin tidigare inkomst i ersättning. Det innebär att arbetslösa har svårt att upprätthålla sin privatkonsumtion, vilket innebär att ännu fler riskerar att bli av med jobben.
Vi har också Fas 3 som låser in långtidsarbetslösa i ofta meningslös - för att låna en tidigare så populär borgerlig beskrivning av arbetsmarknadspolitik - pysselsättning. Trots att en majoritet i riksdagen har beslutat att inte fler arbetslösa ska hamna där stiger siffrorna på deltagare med regeringens goda minne. 34 540 arbetslösa var i Fas 3 i december förra året. En ökning med över 14 procent på ett år. Trots goda statsfinanser har den borgerliga regeringen valt att avstå från att göra satsningar som ger jobb och att förbereda de som är arbetslösa att kunna ta de nya jobb som växer fram när konjunkturen vänder. I stället har de valt att slänga bort våra gemensamma resurser på verkningslösa skattesänkningar.
Sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga kostar 15 miljarder kronor om året, men har inte lett till någon märkbar ökning av sysselsättningen bland unga.Halveringen av restaurangmomsen beräknas kosta fem miljarder om året. Arbetsgivarsidan och regeringen påstår att det lett till
5 000 nya jobb det senaste året. En mycket tveksam tolkning av statistiken som även om den stämde skulle innebära att varje nytt jobb skulle kosta en miljon i förlorade skatteinkomster. Sänkningen av bolagsskatten kostar statskassan 16 miljarder kronor. Av dessa beräknas cirka tre miljarder gå till de tre storbankerna Handelsbanken, SEB och Swedbank. Det kommer gynna aktieägarna som får mer pengar i utdelning. Men det är knappast någon styrkekur för alla de som är arbetslösa.
I valrörelsen 1932 ställde Ernst Wigforss, efter valet socialdemokratisk finansminister, den retoriska frågan om vi har råd att arbeta? Situationen 1932 har en del likheter med situationen åtta decennier senare. Världsekonomin plågades av massarbetslöshet och depression i svallvågorna efter en finansiell kris. Borgerliga regeringar såg nedskärningar och sparpaket som lösningen. Efter valet påbörjade Socialdemokraterna byggandet av folkhemmet. Man införde stöd till bostadsbyggande, a-kassa, folkpension och barnbidrag. Man började bygga välfärdssektorn. Industrin omstrukturerades och effektiviserades, inte minst på grund av den ökade tillgången på elektricitet. Det var den här processen som lade grunden för den socialdemokrati som dominerade den svenska samhällsutvecklingen under ett halvsekel.
Vi behöver en liknande politik i dag. Investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och energiomställning. Restaurering av socialförsäkringssystemen så att människor inte riskerar att ställas på gatan när olyckan är framme. Satsningar på utbildning och praktik så att de som är arbetslösa i dag kan ta morgondagens arbeten. Mot den moderata arbetslinjen måste vi ställa frågan om vi har råd att arbeta?