"Vad betyder ordet "behov" och vad väger det i förhållande till termen "önskemål?" Så skriver Hanne Kjöller på Dagens Nyheter häromveckan. Hennes artikel handlar om huruvida bättre möjligheter till barnomsorg nattetid är ett behov eller bara ett begär för vissa. Resonemanget känns igen från likasinnade på högerkanten som gärna förminskar välfärden till att handla om tjänster som vi medborgare är alltför bortskämda för att förtjäna.
Kjöller målar upp en värld där alla människor är läkare som vill jobba övertid och tjäna mer pengar men som egentligen klarar sig. De som inte är läkare är varannan-vecka föräldrar som inte vill samarbeta eller be någon granne ta hand om barnen när de jobbar skift. De enda som möjligen kan ha ett riktigt behov av barnomsorg nattetid är "kvinnor som inseminerats på storkliniker". Endast då är man ensam nog för att behöva samhället.
Det verkar vara lätt att glömma bort att inte ens alla sammanboende föräldrar har möjlighet att välja skift på sina arbeten. Alla ensamstående föräldrar har inte heller möjlighet att ringa mormor och morfar fyra gånger i veckan för att få ihop livspusslet. Då behövs en välfärd som matchar arbetsmarknaden.
För arbeta ska vi, till vilket pris som helst.
Med nya a-kasseregler och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden är du tvingad att ta jobb på vilken ort som helst i Sverige. Eller vilka arbetstider som helst. Det finns nämligen ett behov av att sätta folk i arbeten.
Att dividera om vilka grupper i samhället som förtjänar välfärden är ett effektivt sätt att splittra människor. Det blir lättare att ifrågasätta om verkligen den eller den föräldern förtjänar en dagisplats som kostar samhället så mycket. Sen kan man dra resonemanget vidare, vem förtjänar egentligen a-kassa? hur många invandrare går på socialbidrag? Och hur ungdomar har hamnat i arbetslöshet på grund av lathet?
Forskning visar tydligt på att samhället där välfärden fördelas generellt, där är också tilliten mellan människor större. I samhällen där välfärden är behovsprövad alternativt till för dem som kan betala för sig där minskar också tilliten till våra medmänniskors förmågor och svackor. Det här bör vara ett starkt argument för Socialdemokraterna och Stefan Löfven att sträcka på ryggen och stå upp för den svenska modellen. Tyvärr var Stefan Löfven sommartal i Vasaparken förra helgen ett ganska slätstruket industripolitiskt tal. Ordet solidaritet nämndes en gång.
Vad händer om vi vänder på frågan? Är det ett behov eller ett begär som gör att vi vill ha mer pengar i plånboken och sänkt skatt? De som tveklöst har ett behov av lägre skatt är de som har låg inkomst eller är pensionär. Men den progressiva beskattningen där de som tjänar mest betalar mer har vänts upp och ner. I dag sänks bolagsskatt, marginalskatt och förmögenhetsskatt. För de som redan tjänar mest.
Vi är aldrig ensamma nog för att behöva samhället, för när vi har blivit ensamma har samhället redan misslyckats. Den industripolitik som Stefan Löfven målade upp i sitt sommartal kräver också en stark generell välfärd för att vi inte ska mista tilliten till varandras utvecklingspotential. I kommande tal behöver orden "solidaritet" nämnas både två och tre gånger.