Sverige behöver en mer funktionell regionindelning där regionerna har tillräcklig kraft för att klara framtida utmaningar. Dagens regionala indelning bygger i stort på en flera hundra år gammal struktur och skapades som lösning på en helt annan behovsbild än den vi ser idag, och den man kan förvänta sig i framtiden. I en alltmer globaliserad värld, där regionerna får en allt framträdande roll, blir regionens konkurrenskraft i förhållande till andra regioner, såväl nationellt som internationellt, en faktor att räkna med. Detta var också en av utgångspunkterna för den regionutredningen som genomfördes.
En annan aspekt på frågan om en ny regionindelning är den demokratiska aspekten på hur de regionala frågorna ska hanteras. Det är nämligen eftersträvansvärt att medborgarnas inflytande på de regionala processerna ökar. Ett sätt att tillmötesgå detta är att se till att de som ansvarar för dessa processer är folkvalda och kan ställas till svars i allmänna val i stället för att som nu hanteras av tjänstemän på statliga myndigheter, exempelvis länsstyrelsen.
Den nu föreslagna regionkommunen, Norrbotten, uppfyller enbart behovet av en ökad demokratisering av de regionala processerna eftersom regionala processer som idag ligger på myndigheter kan komma att överföras till den nya regionkommunen, vilket i och för sig är bra. Men regionkommun Norrbotten förändrar ingenting när det gäller regionens möjligheter att klara av framtida utmaningar eller nya uppdrag från medborgarnas eller statens sida. Det är samma fjorton kommuner det handlar om, och samma landsting som funnits redan tidigare.
Befolkningsunderlaget för den nya regionkommunen är ytterst litet om man ser till utredningens resonemang om vilken befolkningsmängd en region borde ha för att ha styrka nog att klara framtida utmaningar. Befolkningsunderlaget för regionkommun Norrbotten riskerar dessutom att bli allt mindre med tanke på den befolkningsutveckling som Norrbotten haft över tid.
Det är därför lätt att förstå landstingsrådet Kent Ögren uppgivna och föga entusiastiska kommentarer till det fattade beslutet. Han har insett behovet av en stark regionbildning och har slagits hårt för att kunna åstadkomma detta. Det ska han ha all heder för. Tyvärr har inte krisinsikten varit tillräckligt stor bland politikerna i de fyra norrlandslänen för att kunna uppbåda den beslutskraft som skulle ha behövts i denna fråga. Nu har man i stället ägnats sig åt revirpinkande och nostalgiska drömmar om att det egna länets, eller nya miniregioners, möjligheter att fungera som egna regioner i den allt hårdare regionala konkurrensen. Det riskerar att straffa sig hårt i förlängningen.
Nu hamnar frågan om en regionbildning i ett helt nytt ljus. De kommuner som ligger på gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten bör ställa sig frågan om vilken av de två regionkommunerna i norr som har de bästa funktionella förutsättningarna att klara framtidens utmaningar, och därmed vilken av de två regionkommunerna man bör söka sin tillhörighet hos. Svaret behöver inte med självklarhet bli regionkommun Norrbotten. Frågan är bara om politikerna i här i Pite älvdal vågar tänka tanken och pröva saken förutsättningslöst.