Det börjar bli pinsamt; Sverige som gärna vill se sig som världens mest öppna och toleranta land, är sämst av OECD-länderna på mångfald i arbetslivet. Vi är alltså superbra på segregation och på att upprätthålla det så kallade utanförskapet.
Regeringens politik under mandatperioden 2010-2014 syftar till att "bryta utanförskapet." Men kommer man då in? Oklart. Och vad är egentligen utanförskapet och varifrån kommer begreppet? Politiskt är utanförskapet inte klart definierat i Sverige. Det finns heller inga tydliga beräkningar av hur stort utanförskapet är. Självaste Anders Borg har i en artikel i Aktuellt i Politiken i september 2011 sagt att de mått moderaterna använt inte är särskilt lyckat.
Granskar man senare års politiska dokument och åtgärder kan man ändå utläsa att utanförskapet placeras geografiskt i förorter där det finns en stor etnisk blandning. Även långtidssjukskrivna, arbetslösa och personer med försörjningsstöd nämns i samband med utanförskap.
Utanförskap betyder enligt synonymordboken främlingskap, alienation, isolering. I marxistisk mening handlar det om arbetarens förfrämligande inför själva arbetet i det kapitalistiska systemet. Alliansen har givetvis inte Marx som inspiration. I stället gissar jag att man sneglar på den anglosaxiska världen där begreppet social inkludering - social inclusion - blivit populärt för att beskriva diverse sociala problem. Australien har till exempel en minister för social inkludering sedan några år tillbaka - som ska se till att alla exkluderade inkluderas.
Man definierar också vad som kallas en spiral av underläge; fattigdom, brist på bostäder, diskriminering och sjukdom bland annat. Vissa riskgrupper identifieras: personer med funktionsnedsättning, urbefolkningen, långtidsarbetslösa och migranter. Inkludering låter ganska likt integration. Men, om man får tro begreppsanalytiker, är integration knutet till europeiska segregationsmönster och handlar i grunden om assimilation, det vill säga att minoriteter ska anpassa sig till majoriteten. Inkludering tar mer hänsyns till individers olikheter.
Rötterna till begreppen inkludering och exkludering finns att söka i Europa, närmare bestämt hos sociologen Max Weber (1864-1920) Han talade om social tillstängning som maktmekanism för privilegierade grupper att behålla sin status genom att utestänga andra grupper. Social exkludering myntades som socialpolitiskt begrepp i Frankrike i mitten på 1970-talet av René Lenoir, under en period socialminister. Så småningom har inkludering fått fäste i EU-vokabulären. Det finns en social inkluderingspolitik i unionen. Det svenska utanförskapet kan ses som en variant av "social exclusion" - men nog har inkludering en positivare klang än att bryta utanförskapet.
Genom att etablera termen utanförskap sätts en norm om vad det innebär att vara en fullvärdig medlem i samhället. Utanförskapet har kommit att representera fattigdom, sjukdom, arbetslöshet och etnisk segregation. Ett system med två klasser har inrättats. Vinnare och förlorare. Inne och ute.