Först när man får barn blir man en riktig kvinna.
Meningen med livet är att få barn.
Vad synd om dig som inte har barn!
Den sortens reaktioner möter många av oss som inte har barn. Det är inte sagt av illvilja, kanske mest av aningslöshet. Men innebörden är hård. Den barnlösa är ingen riktig kvinna, vilken det är synd om och vars liv är meningslöst.
Därför är det skönt att läsa Tidskrift för genusvetenskap, 3/10, som bland annat innehåller ett tema om barnfrihet/barnlöshet. I en av artiklarna - Naturligt barnfri - kan jag verkligen känna igen mig. Den undersöker hur ett antal personer tänker kring varför de inte skaffat barn. Flera av kvinnorna tycker att det har känts helt naturligt att inte få barn. De är inte ledsna eller bittra. De ogillar inte barn, de är inte ensamma eller infertila. Barnfriheten beror inte på att kvinnorna satsat på karriären. De har gjort ett frivilligt livsval, som kan vara mycket provocerande i ett samhälle med starka normer om att bilda familj och skaffa barn.
De flesta skaffar barn. Och för dem som vill men av något skäl inte kan är det ett trauma. Att bli förälder är starkare knutet till kvinnan, kvinnlighet och kvinnans kropp - och det ses därmed mer negativt om kvinnor väljer att inte bli förälder. För män är det enklare - de kan också vänta till en högre ålder och kan på så vis förbli en slags ostadgad person längre än kvinnor.
Kvinnorna i studien resonerar, trots sitt frivilliga val, om bristen på barnlängtan kan bero på något kroppsligt fel. De barnfria männen i studien tror inte på någon kroppslig brist utan deras val är mer intellektuellt och rationellt framtänkt.
Liksom för kvinnorna i artikeln har det för egen del alltid varit självklart och naturligt att inte skaffa barn. Jag har aldrig i några drömmar om framtiden sett mig som en del av en traditionell familj där barn ingår. Jag sörjer inte, det har helt enkelt inte varit någon stor sak. Min livssyn bygger inte på att jag själv ska leva vidare i kommande generationer. Här och nu räcker för mig. Inte heller ser jag det som mitt personliga ansvar att arten fortlever.
I min släkt, som inte är särskilt stor, är det flera som inte skaffat barn. Andra har ett, högst två. Mina föräldrar har heller aldrig yppat några förväntningar på att bli morföräldrar. Normen har alltså i min närhet inte varit lika stark som i det omgivande samhället med allt vad det innebär, från familjepolitik, storpack i butiken till enskilda personers värderingar. Normen skär rakt igenom hela samhället.
Därför ställs aldrig frågan: varför har du barn? Är man barnfri får man däremot finna sig i att folk undrar varför. Vissa blir misstänksamma när jag säger att det är frivilligt. De ser ut som om att de ändå tror att det är något fel på mig eller ger mig en medlidsam blick.
Jag tycker om många barn, men jag har svårt att säga att "jag älskar barn" som en princip. För mig är det som att säga att "jag älskar pensionärer". Folk är folk tänker jag. Vissa gillar man, andra inte. På senare år har jag på livets oförutsägbara vägar ändå fått hand om ett barn. Visserligen har han två biologiska föräldrar och visserligen kallas jag personlig assistent men det är inget hinder när man tycker mycket om någon.