Sverige är internationellt sett ett väl sammanhållet samhälle. Inkomstklyftorna är mindre än i de flesta andra länder. Ändå är det ingen hemlighet att Sverige är ett klassamhälle, och att klyftorna om igen har kommit att växa. Den svenska utjämningen har kommit av sig. Särskilt tydliga blir de växande inkomstklyftorna om man studerar barnens ekonomiska situation, eller rättare sagt barnfamiljernas ekonomiska situation.
De flesta barnfamiljer har det gott ställt ekonomiskt men de fattigaste familjerna har fått en allt mer ansträngd situation. Om man jämför barnfamiljernas situation med övriga hushåll så kan man konstatera att barnfamiljernas relativa ställning inte förbättrats och barnfamiljer med ensamstående föräldrar har så sakteliga tappat gentemot övriga hushåll.
Om man studerar tidsperioden 1991-2009, d.v.s. en period som täckt in såväl regeringar av blå färg och röda regeringar, så kan man konstatera att de tio procent av barnfamiljerna som är rikast har ökat sin inkomst med trettioåtta procent. Även det så kallade medianhushållet, som ligger precis i mitten av inkomstskalan, har ökat sin inkomststandard ordentligt, nästan tjugofyra procent.
Men om man studerar de tio procent av barnfamiljerna som ligger längst ner på inkomstskalan så upptäcker man något skrämmande. Dessa familjer har inte fått ta del av den standardökning som övriga i samhället fått. Dessa familjers inkomster ligger år 2009 fyra procent lägre än vad de gjorde 1991. Så det är inte bara så att klyftorna har ökat, utan de fattigaste familjerna, och därmed också barnen i dessa familjer, har fått vidkännas en faktisk standardsänkning under dessa två decennier.
Med dessa fakta i bakfickan blir det socialdemokratiska arbetet med att bekämpa barnfattigdomen än mer angeläget. Forskning har visat att ekonomisk utsatthet nämligen ger livslång påverkan. Om nu den faktiska ekonomiska standarden för de mest utsatta dessutom försämrats så blir denna påverkan än mer påtaglig.
Den ekonomiska utsattheten kommer då i allt högre grad att påverka dessa barn och ungdomars hälsa, utbildningsresultat och samhällsdeltagande.
Att fattigdomen hos de allra fattigaste ökar är effekten av en politik som satt den som har ett arbete, och som kan fullgöra detta, i centrum för politiken.
Urholkningen av våra gemensamma system har särskilt hårt drabbat dessa familjer då många av föräldrarna i denna grupp saknar jobb eller är sjukskrivna. Att vi under lång tid dragit ner våra social- och familjepolitiska ambitioner får nu fullt genomslag.
För socialdemokratin handlar det om att nu återgå till en politik som bygger på att alla i samhället tjänar på att också den som har det sämst har det gott ställt och kan leva ett fullvärdigt liv. Vi måste återgå till en politik som tar sin utgångspunkt i Per-Albin Hanssons ord: "Skulle det till äventyrs bli tvist om ordningen borde man ha ett tillfyllest rättesnöre i principen: de sämst ställda först, vilket är den demokratiska principen i motsats till den som länge bestämt i svensk politik till fåtalets båtnad (nytta, fördel) och privilegiernas skydd."
Med en sådan hållning kommer barnen som står mitt uppe i konsekvenserna av det svenska klassamhället att hamna i fokus för politiken. Det är i så fall inte en dag för sent.