Natten mot måndagen kopplade den libyska oppositionen greppet om den libyska huvudstaden och intog större delen av staden. Flera av Muammar Ghadaffis söner tillfångatogs. Stora delar av de regeringstrogna militära vakstyrkorna i staden valde att lägga ner sina vapen. Men ännu vid tiden för denna tidnings pressläggning befann sig Muammar Ghadaffi ännu på fri fot. Trots att presidenten själv inte kunnat tillfångatas så kan man ändå med bestämdhet säga att regimen fallit. Det är också den slutsats som de firande människorna på Gröna torget i Tripoli dragit.
Men att den libyska oppositionen fått Ghaddafi-regimen på fall är bara första steget i den process som Libyen nu står inför. Efter lång tid av diktatur i landet är den demokratiska traditionen ytterst svag. Till detta kan man lägga att den libyska oppositionen är mycket splittrad och endast har förenats i sitt hat mot den forne diktatorn. Det är minst sagt ett dåligt utgångsläge inför framtiden. Mardrömmen vore att de olika beväpnade milisgrupper som finns i oppositionsledet nu börjar strida om makten internt. Resultatet skulle i så fall kunna bli ett blodigt inbördeskrig. En mardrömssituation skulle i så fall bara ersätta en annan.
Det är därför av största vikt att världssamfundet nu ger det libyska folket det stöd man behöver för att kunna bygga upp sitt land från grunden, såväl ur ekonomiskt som ur demokratiskt perspektiv. Den frihetskamp som nu lett till att Muammar Ghadaffi har fått lämna sleven vid maktens grytor tog sin utgångspunkt i de ekonomiska orättvisor som finns i landet. För att människor ska känna att frihetskampen var värd sitt pris måste de också få se att de får det bättre ekonomiskt och att landet får ett demokratiskt styre där folket får inflytande över sin framtid. Världssamfundet måste därför se till att ge landet det stöd man nu behöver. Den internationella insats som pågått under våren och sommaren måste fortsätta och nu övergå till en fredsbevarande insats vars primära syfte måste vara att se till att landet inte kastas in i ett blodigt inbördeskrig där såväl Ghadaffi-lojala grupper som grupperingar inom oppositionen kan komma att angripa civilbefolkningen.
Som ett led i landets demokratiska uppbyggnad är det viktigt att Muammar Ghadaffi inte dödas utan kan gripas levande och kan överlämnas till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag och där ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.
Att en diktator avsätts innebär inte med automatik att landets nya styre blir demokratiskt. Därför vilar nu ansvaret tungt på oppositionen. Om man inte snabbt lägger fram en plan för hur Libyen ska styras och man kan uppbåda ett brett folkligt stöd för denna plan finns risken att situationen i Libyen utvecklas på ett liknande sätt som den gjorde i Irak efter Saddams Husseins fall där extrema grupper tog chansen att fylla det maktvakuum som uppstod. Första steget är nu taget. Nu måste oppositionen se till att de efterföljande stegen också tas. Vi får hoppas att de har en vilja att utveckla Libyen i demokratisk riktning och inte är ute efter att överta Ghadaffis maktposition i dess nuvarande form.