Stenkastande anarkister med brinnande molotovcocktails sida vid sida med åldrade gamla motståndsmän från fackföreningarna och bibliotekarier med barnvagn. Bilderna på motståndet till den grekiska sparpolitiken är lite för mångfacetterad för att enkelt avfärdas som populism.
Antagandet att de stora nedskärningsprogram som förmodligen baxas igenom under torsdagen vid Syntagmatorgets motsatta sida - där parlamentet ligger - faktiskt kritiseras på korrekta grunder.
Även åsikterna från de medborgare som kommer att få betala denna grekiska kris under flera decennier måste tas med i en seriös diskussion. Vanliga greker protesterar mot en politik som kommer att rea bort stora delar av den statliga sektorn.
Tänk att Sverige skulle slumpa bort Vattenfall, SSAB, Posten, Telia, Nordea, Vin & Sprit på rekordkort tid och rekordbilligt, samtidigt som lönerna måste ner med 30 procent i offentlig sektor till priset av höjda skatter som framförallt drabbar låg- och medelinkomsttagare. Lägg till stora nedskärningar i redan urholkade sociala skyddsnät och att allt dikterats av EU och IMF.
Nyliberalismen spåddes dö i finanskrisen 2008. Men istället tycks högern ha återuppfunnit en keynesianism för kapitalet och en socialism för de rika. Staten som garant för bankerna och finansaktörernas välfärd och framtid. Medborgarna ska stå för garantierna för lånen till bankerna. Demokratin kom till pass och blev slutligen användbar även för nyliberalerna. Tyvärr anses inga medborgarskikt eller sociala skyddsnät denna sommar vara "to big to fail" - utan kan offras. Stora delar av Greklands befolkning accepterar att någonting måste göras även om konsekvenserna blir kännbara. Men sida vid sida finns vreden mot att de som orsakat krisen, finansaktörer och ledande politiker, kommer undan alla konsekvenser. Det sticker i ögonen på folk.
Magkänslan får stöd från Nobelpristagaren Paul Krugman som menar att EMU-projektet är ett av de avgörande problemen. Ska man ha en gemensam valuta och en gemensam ränta måste man också ha en gemensam ekonomisk politik. Annars borde man ha skilda valutor och räntor. Analysen går stick i stäv med den liberala ryggradsreflexen att "EMU är en bra början". För grekerna skulle en devalvering - nu omöjlig - vara en bra början.
Vill man förstå vad som avses kan man ta en bild på Angela Merkel eller Nicolas Sarkozy 2007 och en 2011 och jämföra. De har åldrats en generation på en olympiad. Eurons skuld för Greklands kris lyfts av vänster-mittendebattören Mark Weisbrot i New York Times. Grekland borde lämna euron och göra som Argentina gjorde: devalvera och på så sätt lösa problemen i ekonomin. Inte snyggt kanske. Men som en båt som springer läck mitt ute på havet. Man kan säga: så borde det inte vara, eller så börjar man ösa.
Utmaningen för socialdemokratin i Europa är att greppa öskaret. Många väntar på detta; på alternativ, på något annat än bankernas (t)röst. Socialdemokratin bör försvara löntagarnas villkor. Inte för att inte göra något åt krisen. Men keynesianismen måste främst skydda medborgarna och demokratin.
Aten och torget. Kanske är det där demokratin kan återfödas. Det avgör socialdemokratin.