Det är lätt att inse behovet av internationellt samarbete inom fackföreningsrörelsen. Såväl egenintresset som genuin solidaritet talar för detta. Dåliga löner och arbetsvillkor i andra länder innebär risker för en nedåtriktad spiral också hos oss själva. Men facket agerar också för att bröder och systrar i likartade yrken eller verksamheter inte ska behandlas illa. Historien är full av solidaritetshandlingar från arbetare över gränserna.
Inom den socialdemokratiska familjen har samverkan över gränserna alltid varit en självklarhet. Mäster Palm skaffade sig europeiska erfarenheter som han nyttjade i sin agitation på 1880-talet för att bilda ett socialdemokratiskt parti i Sverige. Så skedde 1889. S-partierna bildade sina internationaler för ömsesidigt stöd. Systerpartier vill stödja varandra helt enkelt därför att idén om jämlikhet och frihet i grunden är densamma. Det är intressant att ta del av politiska memoarer och t ex Tage Erlanders dagböcker som visar hur de internationella frågorna under alla år varit en viktig del i partiledningens vardag.
Idag är det internationella samarbetet ännu mer en del av vanligt partiarbete. Inte bara så att politiska ledare på nationell nivå träffas vid internationella möten, i EU och FN-sammanhang utan också partipolitiskt verksamma på lokalnivå. På så sätt krymper världen samtidigt som möjligheterna till samverkan ökar. En speciell form av detta samarbete är det partiinriktade stöd som vi ger till grupper eller partier i länder som är på väg att utvecklas till demokratier. Det handlar om att stärka demokratin genom att underlätta för s- partier att byggas upp.
Jag har under åren haft förmånen att delta i detta arbete både inom Palmecenter och nätverket European Forum for Democracy and Solidarity. Jag har därigenom fått stor respekt för hur komplicerat och svårt det är att bygga upp demokratiska partier.
I länder som går från diktatoriskt eller auktoritärt styre finns det sällan erfarenheter av partisystem alternativt dåliga erfarenheter av partistrukturer som skapats av de styrande. Då och då finns det ett systerparti till oss socialdemokrater men detta parti har alltid varit förtryckt och inte sällan förbjudet. Så det gäller att i hög grad börja från grunden i uppbyggnadsarbetet. Detta är erfarenheter både från stater på kontinenterna i syd och i Östeuropa och särskilt de fd sovjetstaterna.
I allmänhet möter man politiska grupper som samlas kring en person. Ett första steg är att undersöka vad dessa grupper och personer står för, en nog så komplicerad fråga. Det är lätt att bli lurad eftersom aptiten på internationell kontakt brukar vara stor. Men erfarenhet och ett gott samarbete mellan s-partierna i Europa gör att vårt nätverk är rätt effektivt. I bästa fall finns det en grupp med en ledare som har ambitioner om samhällsutveckling i linje med vad socialdemokrater står för . Då finns en grund att samarbeta för att organisatoriskt bygga upp ett parti. Här kan svensk arbetarrörelses erfarenheter från vår egen uppbyggnad vara av stor nytta. Till skillnad från Sverige där vi fick årtionden på oss med detta organisationsarbete måste dock allt gå mycket snabbare i länder som erövrat demokratin under senare tid.
Här finns naturligtvis risk för att man väljer genvägar som gör partibygget skakigt. Förankringen med lokala partiavdelningar är man inte alltid medvetenhet om. Det blir lätt bara de som traditionellt setts som politiker som ges det verkliga inflytandet, dvs medelålders eller äldre män. Ständigt återkommande frågor är därför betydelsen av att ungdomar och kvinnor finns med och har inflytande. Utbildning för just dessa grupper kan stärka deras möjligheter att göra sig gällande.
Demokratiska system kräver att åsikter samlas i partier. Därför är det internationella samarbetet med partiuppbyggnad i olika länder avgörande för hållbar demokrati.