n Terrordåden
i Norge
En attack på Arbeiderpartiet som svikit det norska folket, är den förklaring som Anders Behring Breivik gett till bomben mot regeringsbyggnaderna i Oslo och massakern på socialdemokratiska ungdomar på norska AUF:s sommarläger ute på den idylliska ön Utöya.
Dådet var alltså inget annat än ett frontalangrepp på den socialdemokratiska övertygelsen om att samhället ska bygga på öppenhet mot omvärlden, övertygelsen om alla människors lika värde byggd på respekten för andra människors religion, kultur och livsmönster, och som landar i ett världsomspännande ansvarstagande för mänskliga rättigheter och människors frihet att tänka fritt. Värderingar som Anders Behring Breivik sätter på undantag och som han med blodigt våld ville krossa med kulor från sitt gevär och med den förödande kraften från en bomb.
Men händelserna i Norge visar att det goda i vårt samhälle också bär på en gigantisk kraft. Den samling som det norska folket uppvisade under ledning av statsminister Jens Stoltenberg blev till en känslostark manifestation. En manifestation för kampen för ett bättre samhälle och en uppvisning i den obändiga styrka som kan finnas i mänsklig gemenskap.
Jens Stoltenbergs mycket känslosamma ord vid minnesceremonin i Oslos domkyrka berörde många, och kommer att leva kvar under lång tid. Stoltenberg klädde människors känslor i ord när han sade:
"Mitt i all tragiken är jag stolt över att bo i ett land som har klarat att stå upprätt i en kritisk tid. Jag är imponerad av hur mycket värdighet, omsorg och styrka jag har mött. Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar.
Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet, men aldrig naivitet. Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN: Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans."
Händelserna på Utöya kan beskrivas i termer av det helvetiska som kunde rymmas i en mans ondska, hat och galenskap, men det blev också beviset på att det goda alltid överlever och växer sig starkare när det utmanas av ondska och våld.
Utöya är således himmel och helvete förenade i ett. Ett verkligt helvete för de som kom i vägen för Behring Breivik och mötte sin död, ett verkligt helvete för de som drabbats av förlust efter att han tagit nära och kära av daga.
Denna smärta kommer alltid att leva kvar. Det kommer inte Anders Behring Breivik att göra. Den enda kvarstående effekten av hans gärningar är vår övertygelse om att hat måste mötas med kärlek, att vilja till slutenhet ska mötas med mer öppenhet, att antidemokratiska krafter måste mötas med mer demokrati. Det känns på något sätt himmelskt.
n Den arabiska våren
Om händelserna i Norge får stå som symbol för de mörka händelser som skett under åren så får den demokratiska resningen i Nordafrika under den arabiska våren stå som symbol för det goda och ljusa, även om startskottet för hela den upprorsvåg som sköljde över den arabiska världen tog sin utgångspunkt i bottendjup förtvivlan hos den unge akademikern Mohammed Bouazizi som försörjde sig som grönsakshandlare.
När de tunisiska myndigheterna efter lång tid av trakasserier av Bouazizi också till slut konfiskerade hans grönsakskärra brände han sig själv till döds som protest. Detta blev gnistan som fick vårkänslorna att blossa upp hos frihetstörstande förtryckta araber.
I Tunisien tvingades president Ben Ali fly landet, i Egypten tvingades i februari månad president Hosni Mubarak att avgå och i Libyen föll även Gaddafi-regimen och i oktober tillfångatogs och mördades Muammar Gaddafi av rebellerna.
Nu under den arabiska hösten så fortsätter protesterna mot regimerna i Syrien och Jemen. Men situationen är långt ifrån stabil i de övriga länderna. Protesterna på Tahrirtorget i Egypten är bara ett bevis på hur lång väg dessa länder har kvar innan ett nytt demokratiskt styre kan sägas ha etablerats.
n Socialdemokratins kris
När den engelska drottningen för ett tiotal år sedan skulle sammanfatta året för det brittiska kungahuset talade hon om ett "Annus Horribilis". Inget uttryck vore lämpligare som sammanfattning för det år som det socialdemokratiska partiet upplevt.
Året inleddes med en långdragen och utåt sett förvirrad valberedningsprocess inför valet av ny partiledare. Det var rena ketchupeffekten över processen. Först kommer inget, sedan inget, och sedan inget och plötsligt väller allt okontrollerat ut ur glasflaskan i slutändan.
Håkan Juholt ploppade upp som gubben i lådan och valdes sedan till partiordförande vid den extra partikongressen i mars under stort jubel.
För många stod Håkan Juholt för hoppet om en återupprättad och tydligare vänsterinriktad socialdemokrati, och förväntningarna var stora. Sedan radade problemen upp sig på rad i form av vinglig politik, otydliga besked, uppståndelsen kring Juholts felaktiga hyresersättning och förtroenderaset bland väljarna.
Så nog måste året beskrivas som ett Annus Horribilis. Men Socialdemokraterna kan känna förtröstan. Det brittiska kungahuset kunde återupprätta sitt förtroendekapital, och det kan även Socialdemokraterna göra genom att leverera tydliga politiska besked.
Det kommande året är ett oskrivet blad där allt är möjligt. Det måste vara utgångspunkten när nyårsklockorna hörs klämta vid tolvslaget på nyårsnatten. Då förvandlas Annus Horribilis i stället till möjligheternas år.