De som vill genomföra ett systemskifte i vårt land har på ett för dem framgångsrikt sätt använt detta faktum som skrämselpropaganda, vi har alla hört talas om "äldrechocken", "den demografiska bomben" och "välfärdens finansieringsgap".
Vi har fått höra att vi är tvungna att privatisera, öka egenavgifterna för välfärden och lita på anhörigas och frivilligas insatser.
Det de dock egentligen vill är att finansieringsproblemets (o)logik ska få tillstånd en förskjutning bort från frågan om vilket samhälle vi vill ha, till en diskussion om vilken välfärd och jämlikhet vi har råd med.
Men det håller inte för granskning. Egentligen är påståendet obegripligt, genom att samhället blir rikare och att vi lever längre ska det alltså vara svårt att gemensamt finansiera välfärden men inte om vi betalar var för sig.
Vi kan konstatera att ökningen av skattekvoten upphörde under 80-talet och att skatteprocenten tydligt har sjunkit det senaste decenniet. Det beror på privatiseringar inom välfärden, vilket naturligtvis ger fördelningspolitiska konsekvenser.
Välfärden har satts under press och rullats tillbaka. Samtidigt har det privata konsumtionsutrymmet ökat. I dag är skattehöjningar tabu eftersom de påstås minska tillväxten och arbetsutbudet och därmed sänka välfärdsnivån. Men, det stämmer faktiskt inte. När skattekvoten ökade i vårt land under välfärdsbygget krympte inte den privata plånboken. Däremot blev det en jämnare inkomstfördelning och välfärden en medborgerlig rättighet. Sysselsättningen var faktiskt på topp under den tiden - vilket den sannerligen inte är i dag.
nDe senaste 20 åren har skattekvoten sänkts med åtta procentenheter - det motsvarar runt 250 miljarder kronor om året. Samtidigt har den offentliga bruttoskulden minskat från cirka 60 procent till cirka 30 procent av BNP.
nTrots finanskrisen hade staten ett nettoöverskott på nästan 400 miljarder kronor 2010. Detta har vi alla - inte minst Anders Borg (M) - Göran Persson och hans regering att tacka för.
nSysselsättningsgraden har minskat från 83 procent år 1990 till strax över 70 procent i dag. Bortsett från de senaste åren har Sverige under två decennier präglats av en minskad total arbetstid för hela befolkningen, trots en ökad befolkningsmängd.
Med denna faktabaserade bakgrund kan man faktiskt inte hävda att Sverige inte har råd.
I senaste numret av PRO-pensionären skriver Bengt Göransson skarpsinnigt om avregleringens negativa konsekvenser: "Vi har fått en avreglering av apoteken. Vad är det för frihet att springa runt till sex apotek för att få tag i medicin? Vilken är friheten att kunna välja mellan fem olika tågbolag, när tågen ändå inte kommer i tid? Vad är det för poäng med att ha tre vårdcentraler drivna av tre olika vårdföretag att välja på? Jag vill kunna gå till min vårdcentral, och att den ska vara öppen och tillgänglig när jag behöver den."
Det nya pensionssystemet har länge fått utstå mycket skarp kritik. I boken "Pensionsbluffen" av ekonomijournalisten Joel Dahlberg konstateras att i värsta fall kan den som jobbat och betalat till pensionssystemet i mer än 40 år inte med säkerhet få ut en högre pension än den som aldrig arbetat alls och alltså inte betalat in ett öre i avgifter till systemet. Men det beror inte på att en garantipensionär får en för hög pension, utan på de låga nivåer som vårt nya pensionssystem förmår prestera. Det kan alltså bli riktigt knapert även för dem som arbetat i 40 år att klara en hygglig levnadsstandard på framtidens pensioner.
Pensionerna kan delas in i tre delar. Det är inkomstpensionen baserad på inkomsterna under ett helt arbetsliv, tjänstepension från anställningar och privat pensionssparande.
Den inkomstgrundade pensionen minskade kraftigt 2010 och 2011 på grund av den så kallade bromsen i pensionssystemet. När den slog till efter finanskrisen 2009 innebar det att inkomstpensionerna sänktes med sammanlagt 7,2 procent 2010 och 2011. Trots en höjning med 3,5 procent 2012 så har den som hade 15 000 kronor i pension/månad 2009 fortfarande kvar nästan 600 kronor innan personen är tillbaka på 2009 års nivå. Det är inte rimligt.
Tidningen Riksdag & Departement skrev dessutom nyligen "I juli var Pensionsmyndighetens prognos att pensionerna år 2014 skulle sänkas med 0,3 procent. Nu räknar myndigheten med en sänkning på 0,8 procent. Anledningen till den sämre utvecklingen är att inflationen nu bedöms bli lägre än i den tidigare prognosen. Även den väntade höjningen av inkomstpensionerna år 2015 har skrivits ned. I stället för en höjning med 1,1 procent räknar myndigheten nu med att pensionerna höjs med 0,5 procent år 2015."
I dagens pensionssystem får man individuellt placera 2,5 procentenheter av avgifterna på 18,5 procent i premiepensionsfonder, aktie- och räntefonder. Tanken var att detta skulle ge en högre avkastning och en bättre pension. Men så har det inte blivit.
Förutom en sämre pension har pensionärerna även belastats med en pensionärsskatt. När högeralliansen kom till makten 2006 införde de jobbskatteavdraget för att det skulle vara större skillnad på inkomst mellan att arbeta och att inte arbeta. Det var därför de la skatteavdraget på löneinkomster och inte på sjukpenning, föräldrapenning, ersättning från arbetslöshetskassa, aktivitetsstöd, pension eller egen arbetsskadelivränta.
Efter debatten om pensionärsskatten uppstod så har regeringen sänkt pensionärsskatten några gånger för att minska skillnaden i skatt - vilken egentligen går helt emot syftet med reformen.
Nu senast i höstbudgeten föreslås en sänkning med cirka 50 kronor i månaden. Det handlar om cirka 500 till 700 kronor i lägre skatt per år. Totalt uppgår kostnaden för skattelättnaden till 1,15 miljarder kronor. Pensionärernas riksorganisation, PRO har inte varit särskilt imponerade av förslaget. Organisationens ordförande har kallat minskningen för kosmetika.
Socialdemokraterna har hela tiden riktat kritik mot skillnaden i beskattning mellan lönearbete och pension eftersom pension är uppskjuten lön. Partiet kompenserar pensionärerna dubbelt så mycket som regeringen i sin budgetmotion med cirka 100 kronor i månaden - men inte heller det är naturligtvis nog.
1960 infördes arbetsgivaravgifter i Sverige i samband med införandet av ATP. Arbetsgivaravgiften utgjorde då några procent av arbetstagarens bruttolön. Därefter har arbetsgivaravgiften med välfärdsambitionerna successivt höjts och har sedan slutet av 1970-talet legat strax över 30 procent. Arbetsgivaravgiften var som högst i början av 1990-talet då den närmade sig 40 procent.
Med arbetsgivaravgift menas de lagstadgade avgifter som arbetsgivaren betalar för varje anställd person utöver arbetstagarens lön. Arbetsgivaravgiften betår dels av en mindre del som är ren skatt. Den allmänna löneavgiften som i dag ligger på 9,21 procent och som politikerna beslutar om och dels en större del som kan liknas vid social lön - avstått löneutrymme - som arbetsgivar- och arbetstagarorganisationen kommit överens om. Den ligger i dag på 22,21 procent. Man måste alltså skilja på den avgift som arbetsgivar- och arbetstagarorganisationen kommit överens om och den del som politikerna beslutar om.
I Sverige har vi valt att avstå från löneökningar för att i stället öka vår gemensamma trygghet och öka den sociala lönen. Det är alltså en del av vår lön men den betalas till kollektiva försäkringar i stället för direkt till oss. Arbetsgivaravgiften finansierar den gemensamma sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionsförsäkringen.
Pension är uppskjuten lön och ska beskattas lika. Att rätta till detta kostar omkring 17 miljarder kronor har vi fått lära oss. Det är mycket pengar, det är en dyr reform som det kommer att ta tid att helt genomföra har vi fått höra.
Men det handlar faktiskt bara om politiska prioriteringar. Vi vet att krogmomsen tillsammans med rut och rot kostar statskassan 20 miljarder per år. Och vi vet att regeringens sänkning av bolagsskatten kostar 16 miljarder till vilket man dessutom lånar hälften.
De äldre i vårt samhälle är en resurs och ingen " demografisk bomb". Avskaffa pensionärsskatten och rätta till problemen i pensionssystemet.