Under Noliamässan i Piteå i början av augusti bytte jag några ord med Elisabeth Sinclair, projektledare för Norrbotniabanan (en ny kustjärnväg mellan Umeå och Luleå).
Hon var optimistisk och pekade på att arbetet med järnvägsplan och bygghandling för sträckan Umeå-Dåva är påbörjat, vilket även gäller järnvägsplanerna för sträckan Umeå-Skellefteå.
Med andra ord: Statsminister Stefan Löfvens och den rödgröna regeringens klara uttalande om byggstart under mandatperioden har gett effekt.
Nu händer det saker i skogarna i Umeåtrakten. Det är inte bara ord utan verkstad.
SVT Västerbotten rapporterar att de geotekniska undersökningar är i full gång. Tekniker borrar 5-10 meter ner i backen var fyrtionde meter för att kolla berggrundens kvalitet.
”Det finns en korridor där banan kan dras mellan Umeå och Luleå, och vårt uppdrag är att detaljplanera den mellan Umeå och Skellefteå. Nu gör vi geotekniska undersökningar mellan Umeå och Dåva. Det är en tuff tidsplan, men vi räknar med att gå ut i samråd under vintern”, säger Trafikverkets projektchef Lars Bergdahl till SVT.
Det betyder emellertid inte att Löfven och infrastrukturminister Anna Johansson (S) får slå sig till ro. Det är angeläget att regeringen både bidrar med pengar och markerar en fortsatt viljeinriktning i budgetpropositionen och den kommande infrastrukturpropositionen.
Rimligen borde det finnas förutsättningar för Löfven och ansvarig minister att sätta spaden i marken för etappen Umeå-Dåva före valet 2018.
Men det gäller även att Socialdemokraterna och regeringen blir skarpare om sina planer för nästa etapp.
Inför valet 2018 borde Löfven högt och klart deklarera att det ska bli byggstart för hela sträckan Umeå-Skellefteå före 2022.
Men det räcker inte med att Löfven, Anna Johansson och de rödgröna tar fajten.
Det skulle även behövas ett större engagemang för Norrbotniabanan på den borgerliga kanten.
Alla ansvarskännande borgerliga politiker borde läsa vad Mikael Bengtsson skrev på den liberala ledarsidan i tidningen Norran i Skellefteå den 7 juni i år.
Han noterar att Anna Johansson och S gett svart på vitt om Norrbotniabanan. Men den liberala ledarskribenten saknar liknande uttalanden från de centrala politikerna i borgerligheten.
”I dagsläget är det långtifrån en utopi att Sverige begåvas en ny borgerlig regering, och de två senaste sådana har inte gjort särdeles mycket för att förverkliga en kustnära järnväg mellan Umeå och Luleå, de har inte ens gjort ingenting, de har aktivt motarbetat den”, konstaterar Bengtsson.
Så är det. Under alliansåren spelade det ingen roll om infrastrukturministern hette Åsa Torstensson (C) eller Catharina Elmsäter Svärd (M).
De ansvariga statsråden lyfte inte ett finger. Kraven från norr klingade ohörda.
M, C, L och KD hade andra trafikpolitiska projekt som prioriterades högre – till exempel motorvägsbyggen runt Stockholm.
Även de borgerliga partiledningarna borde dock se värdet av en satsning som underlättar för godstrafiken, bidrar till lägre transportkostnader och halverar restiderna längs den industritäta Norrlandskusten.
Sådan tillväxtpolitik borde tilltala även alliansen.
Därför skulle det vara välgörande om norra Sverige fick besked om att järnvägen ska bli verklighet, oavsett om det blir rödgrönt eller blått styre efter 2018. Norrbotniabanan borde inte vara bara ett rödgrönt projekt.
Stefan Löfven har sagt vad han tycker. Nu är det upp till bevis för Anna Kinberg Batra, Jan Björklund, Annie Lööf och Ebba Busch Thor!