I söndags skulle pappa ha fyllt åttiofem år. Nu har han visserligen varit död i drygt åtta år, men det fick mig ändå att tänka till över hur livsvillkoren förändrats på dessa åttiofem år.
Min far föddes i ett väglöst land uppe i fjällvärlden väster om Arjeplog. Barnaskaran var stor. Om jag ska vara ärlig så har jag inte längre riktig koll på hur många barn de var, och hur många barn som inte överlevde. Men mor Sara fick tveklöst uppleva många, många år av graviditeter. Och inte gick det att vila under graviditeterna heller. Det var ett hårt liv man levde.
Inte heller kunde hon få hjälp av de äldre i barnaskaran heller. De skickades iväg för skolgång i byar som låg långt bort. Min pappa har berättat att han fick komma hem till loven. Och någon skolskjuts fanns inte. När de äldre systrarna slutat skolan skickades de iväg för att jobba som pigor. Något annat alternativ fanns helt enkelt inte. De var tvungna bidra till familjens försörjning.
De fattiga förhållandena innebar inte att de levde något dåligt liv. Säkerligen plågades de under vissa tider av nödår när slåttern slog fel eller något djur dog.
Men det var ändå ett liv där de kom varandra mycket nära. Det märktes verkligen på den relation pappas syskon hade till varandra. Flera av mina många fastrar och farbröder umgicks vi en hel del med, och speciellt några av dem har blivit riktigt betydelsefulla i mitt liv.
Mycket av min pappas, och även min mammas uppväxt, har nog också kommit att prägla vår uppväxt. Det är ju inte på något sätt konstigt.
Det är ju under uppväxten som vi framförallt präglas till de människor vi är, och den värderingsuppsättning som vi då fick påverkar oss hela livet. Det är inte underligt att vi tidigt fick lära oss att uppskatta det vi hade. Jag är säker på att mina föräldrar fick vända på varje slant de hade. Och liksom pappa och mamma hade tajta band till sina syskon så är jag och mina syskon mycket tajta.
Men den största skillnaden mellan pappas uppväxt och vår uppväxt är att vi växt upp under ett helt annat förändringstryck än vad pappa gjorde. För honom var televisionens intåg ett tekniskt under. För mig är datorn och Ipaden vardagsmat.
Världen ligger också inom räckhåll för oss på ett helt annat sätt än vad pappa kunde drömma om under sin uppväxt. Mina syskonbarn pratar som en självklarhet om vart nästa utlandsresa ska gå. Pappa tog sig inte utanför Norden.
Frågan är om vi är särskilt mycket lyckligare nu än vad han var under sin uppväxt. På många sätt var livet enklare, mitt uppe i det hårda liv man levde. Nu är kraven på oss högre. Vi ska förverkliga oss själva och våra drömmar. Vi ska prestera och leverera och allt mäts utifrån en allt hårdare måttstock.